Kurser och bäringar

En koltrast och en hackspett är just nu samtidigt på besök vid fågelmatningen. Att mata fåglarna är en rolig hobby, man blir glad av att titta på den febrila aktiviteten där ute. Fåglarna verkar inte klaga och svära över olika vädertyper som vi människor gör. Och då är de ändå hänvisad till att alltid vara ute medan vi sitter i stugvärmen, tittar ut och svär...

Nå, det var inte det min betraktelse skulle handla om idag, utan om mina studier i navigation.
Vi har nu kommit in på ett krångligt kapitel som handlar om kurser bäringar och deviationer.
Jag visste inte att det fanns så många olika kurser: rättvisande kurs, magnetisk kurs och kompasskurs. Och det är missvisning som ändras varje år, och deviation som kan bero på att du har en skiftnyckel i fickan. Allt det här han jag varit lyckligt omedveten om under mina år på sjön. Och tänker jag tillbaka har det också förorsakat bekymmer.

En gång på 70-talet skulle min dåvarande man P-Å och jag åka från Kumlinge till Hummelvik i vår lilla snipa. Vi skulle hämta Bror.
När vi kom ut på Delet mötte vi en tjock dimma. Ingen fara, vi hade sjökort och kompass, och vissa kunskaper i navigation hade åtminståne P-Å. Själv hade jag bara paddlat runt på Skutviken i en gisten ekstock, så jag visste inget om kurser, men en sak visste jag, att man ska hålla exakt den kurs som skepparen säger, annars bär det av åt fel håll.

P-Å skötte både navigation och styrning, men jag visste att han inte alltid var så nogräknad, så jag höll oroligt ögonen på honom, kursen och kompassen. Snart noterade jag att kompassnålen svängde 5-10 grader från den rätta kursen. Jag påpekade försynt detta, men P-Å sa bara
-Äsch, det är så kort bit över Delet så inte kommer vi ur kurs, inte!

Vi sade inget mer om detta, utan tuffade på i våra 5-6 knop, och skulle jag ha haft ett sjökort här nu skulle jag snabbt ha kunnat tala om hur länge det borde ha tagit över Delet i den farten, men jag har inget sjökort, och jag minns inte hur länge det tar, någon timme var det väl.

Men vi körde en timme, två timmar, till slut stod faktum klart, vi hade kört vilse, vi borde ha varit framme för länge sedan! Då kom säkert det där klassiska "Vad var det jag sa" från mig, men det var bara att fortsätta och tuffa på. Jag minns att vi diskuterade: Vad hjälper det om vi kommer fram till en ö, det står ju ändå inte skyltat vad öarna heter!

Sent omsider kom vi faktiskt fram till en holme med en liten fiskestuga på. Inne i stugan fanns en gästbok där det stod: Välkommen till Legoskär.
Den gången hade vi tur att komma på en av de få holmar som har en fiskestuga, som dessutom hade en gästbok som talade om var man var! Och den som känner till Delet vet att man har navigerat ganska mycket fel om man hamnar på Legoskär i stället för till Hummelvik.

Vad Bror gjorde medan vi irrade runt på Delet i dimman vet jag inte, men han var nog kvar där när vi kom dit flera timmar försenade. Detta var ju långt före mobiltelefonernas tid, så den som väntade hann säkert bli både trött och orolig.

Med tanke på denna händelse känns mina studier i kursberäkning lite mer motiverade...