Mina åtaganden

Nå, nu har jag gjort mitt första framträdande i min nya karriär som GI-coach. Lite nervöst var det i söndags när jag eskorterades till Mariehamn med tungt beväpnad vakt i baksätet. Så är det ju när man är en berömd och efterfrågad person. Vad som helst kan hända, vilka galningar som helst kan dyka upp och vilja kidnappa en. Så, som ni ser här på bilderna, hade jag beväpnade vakter med.
Men framträdandet gick bra, tror jag.
Ett trettiotal Marthor satt och nickade intresserat, och skrattade artigt när jag försökte skämta till det lite.
Manuskriptet jag hade med tittade jag inte så mycket på. Det blev mest att prata fritt från hjärtat, och det blir bäst så. Trevligt och naturligt (tror jag).
Det är ju det som är det värsta: man har inte en aning om vad folk tycker, egentligen! Tacka vet jag ungarna! Dom ser man ju på vad dom tycker. Dom är inte artiga och skrattar på rätt ställe. Är det inte roligt så är det inte, och är det långtråkigt märker man det också, för då krälar dom snart runt på golvet.
Inte en enda Martha krälade runt på golvet, men inte kan jag vara säker på att det var intressant och roligt för det...
Men det kändes bra, så jag får väl gå efter det.
På kvällen hade vi vår gillesdans, men det gick däremot mindre bra. Jag hade inte hunnit förbereda mig tillräckligt och kunde inte danserna så bra.
Sen kom jag på varför: jag har faktikt inte dansat dessa danser en enda gång, eftersom det alltid fattas en person och då är det jag som är tvungen att vara den som inte dansar. Inte så konstigt då att man inte kan de danser man lär ut.
Ibland funderar man vad man håller på med egentligen. Man ställer upp på frivillig basis utan lön och får själv stå och se på när andra dansar med ens egen karl... Och lägger ner timme efter timme på förberedelser...