Hissvägraren

I torsdags var jag till Stadshuset på teater med Anni och Ritva, mina kusiner. Vi såg Hissvägraren med Lasse Pöysti. Pjäsen är skriven av Bengt Ahlfors, och är en tragikomisk berättelse om ensamhet.
Lasse Pöysti är 81 år, pjäsen var en monolog på 90 minuter utan paus. Man kan lugnt säga att det är en prestation av vilken människa som helst att hålla en monolog på 90 min utan paus, och särskilt beundransvärt är de när man uppnått en sådan ålder. Tänk bara att komma ihåg allt man ska säga!
Huvudpersonen, man fick aldrig reda på hans namn, levde ensam i den lägenhet där han bott i hela sitt liv, först med sin mamma och sedan med hunden Kafka, som sedan blev överkörd av en bil.
Hissen hade spelat en stor roll i hela hans liv. Det var en gammal hiss av märket Kone, men när man kom in i hissen såg man namnet i spegeln, så han kallade hissen för Enok.
Enok var en god lyssnare. Han åkte upp och ner emellan våningarna, och om man bodde på 7 :de våningen hann man anförtro honom en hel del - om man var ensam i hissen, vill säga. Ibland råkade man ju ut för det pinsamma att vara tvungen att åka med någon annan i hissen.
När vår huvudperson blev gammal blev han ordinerad av sin läkare att börja motionera - absolut inte ta hissen! Och slut var de trevliga konversationerna med Enok. Fast... han fuskade en hel del, han gjorde upp ett system: när Enok var på 1:an eller 2:a, möjligtvis 3:an fick han åka med honom. Men om Enok var uppe på 7:an måste han ta trapporna. Ja, om han hade en tung kasse, då kunde man ta Enok även från 7:de och 6:e våningen, ja även 5:an och 4:an i värsta fall, beroendes på hur tung kassen var. Och det var ju också flexibelt.
Eftersom han inte kunde prata med Enok alla dagar började han gå på begravningar och vigslar. Han kände ju inte människorna som dött eller gifte sig, men han höll sig i bakgrunden och kunde gälla för en avlägsen släkting.
Och en gång gick han på bordell och träffade Diana! Fast de pratade bara, eller han pratade, Diana lyssnade.

Det var många händelser och sidospår, och den röda tråden ensamhet genomsyrade hela pjäsen. Och man kunde se allting framför sig, Enok, invånarna i huset, det ensamma livet i hela sin sorgliga skepnad. Men även humorn, lösningarna och knepen att mildra sin ensamhet. De komiska konsekvenserna av små lögner och infall.
Ja, det var en fantastisk pjäs med både skratt och tårar, och slutklämmen, då Lasse kommer in med sin tax blev succen ett faktum!
Faktiskt en av de bästa teaterpjäser jag sett.

Nästa lördag ska vi till Stockholm och se musikalen Dr Jekyll and Mr Hyde. Få se om den får lika fina recensioner här på min blogg...