Djurplågeri?

I dag när vi kom hem stod det ett lamm på vägen i Herrgårds backan. Ett litet gumslamm var det, och när vi steg ur bilen blev det uppskärrat och försökte desperat ta sig igenom stängslet tillbaka till de andra fåren. Men den kunde förstås inte ta sig igenom nätet så den bara bräkte förtvivlat. Vi skulle ha kunnat ta den och lyfta den över stängslet, men han litade inte på oss och blev bara stressad när vi närmade oss. Så vi lämnade honom bräkandes i diekt.

På kvällen var vi till Jan-Karlsgården och tränade på våra uppvisningsdanser, och när vi kom hem stod lammet fortfarande kvar i Herrgårdsbackan. Bror och Gullan var med, de hade tiggt till sig kaffe hemma hos oss efter dansträningen. Vi bestämde att efter kaffet skulle vi ta en hink med oss och försöka lura in lammet i hagen.

Sagt och gjort, vi tog en hink med knäckebrödsbitar och och for till fårhagen för att leta efter lammet. Vi gick längs stängslet, men lammet såg vi inte till. Antagligen hade det tagit sig in i hagen på egen hand.

På hemvägen gick vi genom hagen. Fåren blev nervösa över vår närvaro och flydde bräkande åt alla håll. Det är säkert ett hundratal får där, så det var ett öronbedövande bräkande. Det skuttades och hoppades runt oss, och de små lammen var så otroligt gulliga!

Sen började vi se oss lite närmare runt. Plötsligt fick vi se en tacka med ett enormt juver, det var som om hon hade en medicinboll unde magen. Hon var helt vanställd i kroppen och haltade svårt. Ett lamm skuttade efter henne.
- Juverinflamation, knstaterade Gullan, som är lite van med får.

Det såg så fruktansvärt ut, detta enorma juver, och man kan bara förseställa sig hur sjukt det är. Man har ju själv haft liknande åkommor när man hade spädbarn...

Sedan såg vi en tacka som bara låg med ett lamm bredvid. Bror gick fram, och tackan steg motvilligt upp. Lammet rörde sig inte. Bror försökte lyfta upp det, men det kunde inte stå på benen och det var hackat av fåglar på ryggen.
Vi såg även flera tackor som var fruktansvärt magra och såg sjuka ut.

I hagen fanns det vattensåar, men de var tomma.

När vi kom hem försökte vi hitta numret till jourhavande veterinär (och hittade det efter mycket om och men med hjälp av Bror), men vi fick upplysning om att det verkligen ska vara akut sjukdomsfall om man ska besvära jourhavande utanför kontorstid. Så vi lade på luren, men i morgon är det första jag kommer att göra att ringa och anmäla denna vanskötsel av djur!

Usch, jag ångrar nästan att vi gick till hagen, jag kan inte sluta bli att tänka på tackan med juverinflamationen och det döende lammet.
Men tur tillika, att vi såg hur fåren sköts, så vi kan hålla lite koll i fortsättningen och anmäla om det inte blir bättre.

Det finns knappt något värre än när djur lider!