Regnig dag med picknick i klassen

Usch vilket väder idag! Vi har varit i kyrkan med hela skolan och därefter hade vi planerat att ha picknick på Storberget i Finström. Som tur var ändrade vi planerna redan igår, för alla hade sett väderkelsprognosen. Men köket hade ju beställt hem picknick-mat, så i stället för på Storberget blev det picknick i klasserna. Eleverna fick hämta sina smörgåsar och yoghurtar i matsalen och gå till klassen och äta. Detta för att köket hade tagit undan alla bord för att vi skulle kunna rada ut stolar till föräldrarna.
Eleverna tyckte att det var häftigt att sitta och äta i klassen vid sina pulpeter.

När jag gick i skolan åt vi i skolsalen. Man fick ta med sig en servett hemifrån att ha under tallriken. Dejourerna hämtade kastrullerna och ställde dem framme i salen. Sen stod vi på kö med våra tllrikar för att få vår portion mat. Det kunde vara gröt eller potatis och korvsås. Kanske även annat kött, t ex kalops. Om man var liten till växten skulle man ha mycket mat så att man växte till sig. Jag var minst i klassen, så Gröt-Lisa, som vår kokerska kallades, slevade upp rejäla portioner till mig.
Man fick inte lämna, allt skulle ätas upp. Man fick sitta med sin tallrik när alla andra gick ut på rast, ända tills man lyckats klämma ner den sista tuggan.

Jag hade en viss insikt i menyn redan innan jag började skolan, detta tack vare min bror Bror. Han varnade mig bl a för risgrynsgröt med sviskon, sk "kattspyor".
- Vänta när du får det första gången, sa han, och jag ryste när jag tänkte på "kattspyor" som jag skulle vara tvungen att äta när jag började skolan.

Och sen kom den dagen när jag gick i ettan och servrades "kattspyor" första gången. Det såg verkligen ut som kattspyor, en grådaskig smet med lite större klumpar i. Jag vågade inte ens smaka. Och min portion var jättestor, större än någonsin, tyckte jag. Gröt-Lisa ville riktigt göda upp mig på "kattspyor".

Inte en sked av gröten gick ner, och där satt jag med min tallrik när alla andra gick ut på rast. Jag minns att tårarna droppade ner i gröten, jag insäg att jag aldrig skulle få ner maten. Vilka straffåtgärder detta skulle rendera i hade jag ingen aning om, men något hemskt skulle det bli, det var jag övertygad om.

Mitt i min vånda står Bror i dörren.
- Vad sitter du här och piter för? undrade han. Vill du inte ha gröten?

Han anade väl att det var p g a hans skrämselpropaganda som jag inte vågade äta den, så han tog tallriken och gick ut till köket och förklarade för Lisa att jag inte orkade äta mera.
Lisa tog tallriken och slängde gröten, och efter det kallade hon mig alltid "Myggan" för att jag var så liten i maten.

Ja, nu lämnar ungarna mat i stora mängder, och det är ju bara som det ska vara. Man ska inte tvinga i någon mat, är man mätt ska man sluta äta. Sen är det en annan sak att lära sig att ta lagom, för nuförtiden får ungarna ta mat själva. Ocn det är svårt - att beräkna hur mycket man orkar äta...