Även i början på förra seklet lade man vikt vid att föreviga sig själv för kommande generationer.
Matti och Mina begav sig till fotografen, kanske det var ThornCliff i Ämnäs.
De klädde upp sig i sina bästa kläder. Matti i kritstrecksrandig kostym och bästa kyrkhatten. Jackan knäpptes bara med översta knappen så att klockkedjan skulle synas. Den broderade halsduken var pricken över i-et.
Mina hade bästa klänningen. Säkert var det samma klänning som hon hade på vigseln. Runt halsen bär hon ett kors, kanske det är i silver och kragen hålls ihop av en brosch. Håret är stramt samlat i en knut i nacken, så som det anstår en ärbar kvinna.
Det gällde att kunna stå stilla tills bilden var exponerad, det tog flera minuter. Man fick stå stadigt och hålla i sig så man inte rörde sig. Mina håller stadigt i Mattis axel.
Matti, bredbent med arbetsnävarna på varsitt knä, håller sammanbitet anletsdragen i skick.
Tack Matti och Mina, för att ni gjorde er det stora besväret att besöka en fotoateljé så att vi, över 100 år senare, får se hur fina och stiliga ni var.
2 kommentarer:
Ett av mina första minnen är att jag sitter i Mattis famn. Mina pysslar vid spisen och yttrar ett eller annat ord på finska. Kanske kokar hon silverte. Matti sitter i gungstolen och vi gungar sakta. Hans knotiga händer är knäppta över min mage. Det är så hemtrevligt där i Mattis och Minas kök, de har till och med hela tapeter på stockväggarna och en fin väggklocka som tickar rogivande och slår spröda slag varje hel- och halvtimme I "andra ändan", rummet där pappa, mamma, Åke, Alf och jag bor är tapeterna trasiga och fläckiga.
Situationen jag minns ovan ägde nog rum för mer än sextio år sedan.
Tack Britt, för att du skriver om Matti och Mina.
Ole
Själv har jag inga minnen av Matti och Mina, de var döda långt innan jag föddes, en svunnen tid för mig.
Alla minnen från Matti och Mina mottages med tacksamhet!
Skicka en kommentar