Jag har kommit in i ett stadium när jag tycker att framstegen kommer långsamt. Ibörjan var det stora framsteg alla dagar. Nu ändrar det inte så mycket från dag till dag. Det är framsteg, men inte så stora.
Just idag har jag gått den längsta promenaden hittills - ända till Puttis brevlådan och tillbaka - 2 km. Man kan se det som en utveckling.
Jag kan gå inomhus utan krycka, men då haltar jag ganska mycket.
Jag känner oro över att jag inte kan ta på mig högra sockan än - tänk om jag aldrig lär mig det!
Men, det har ju bara gått tre veckor ännu...
Jag känner mig ganska trött idag. Håglös. Jag har mycket att ta itu med, det saknas inte sysselsättning:
- studera navigation
- lära mig Photo shop på Internat
- sy kuddar till vardagsrummet (tyget är köpt)
- lägga sista handen vid Elias kofta
- väva strumpeband till Brors folkdräkt
- sortera tvätt
Listan kan göras längre.
Jag vill mest sitta och läsa, jag läser just nu en bok som heter Den keltiska ringen av Björn Larsson. Det är en ganska osannolik historia om ett par äventyrare som seglar till Skottland mitt i vintern för att lösa ett diffust mysterium om en mördad finne vid namn Pekka. Boken är spännande, men ganska osannolik, som sagt.
Boken passar annars bra ihop med mina navigationsstudier. Skepparen på Rustica är motståndare till elektroniska navigationsinstrument, så där får man lite inspiration.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar