Det känns som vår i luften...

Idag kändes det verkligen våraktigt ute. T o m tittade solen fram på eftermiddagen. Kanske att man snart kunde ta ut Rödluvan...? Hittade lite bilder när jag bläddrade i filerna. 

Här är vi med Bror och Heidi och deras Hjulia i Geta, tror det var Hällö brygga.

Johan och jag tog en tur till Simskäla på sensommaren. Underbart väder var det. 

Här sitter chauffören och väntar på sina passagerare.

Olika intressen

Det är ett tag sen vi var på skidsemester, det var 2009. Vi var till Romme med telefonbolaget. Nu känns det inte särskilt lockande att åka på skidresa. Man börjar bli för gammal... eller intressena ändras. Nu längtar man mest efter att det ska bli barmark så man kan ta ut husbilen. 

Visst längtar man efter båtlivet också, men husbilslivet är nytt och spännande och man får så många hundra gånger större rörelseradie! Man kan ta sig nästan vart som helst!

Här är skidkungen Johan färdig att kasta sig nerför backarna i Romme!

Alla berättares dag

Idag på vårdagjämningen är det Alla berättares dag. 1991 ordnades den första berättardagen och sedan har det spritt sig via ett nordiskt nätverk av berättare. Bilden här är gjord av Mats Rehnman och han har upplåtit den just för Alla berättres dag.
Jag läste för ett par dagar sedan på jenelis blogg att hon hade blivit inspirerad av Neppe Pettersson.
För ett par år sedan var jag också och lyssnade på Neppe och blev inspirerad. Tyvärr (?) har jag varit på många andra föreläsningar i diverse olika ämnen och blivit inspirerad av andra saker, så berättandet har fallit i glömska, fast jag fick applåder av mina små elever då jag berättade för dem.

Nu påminns jag om berättandet igen, och jag ska ta upp det när jag får yngre elever. Eller varför inte pröva med mina förpubertala 10-11-åringar?

Mamma berättade sagor för oss när vi låg i mörkret i kammar'n och skulle sova. Hon bara viskade, för pappa blev arg om han blev störd. Han sov i kökssoffan. Ibland blev vi så fulla i skratt bara av det att det inte fick höras så vi låg under täckena och frustade och skakade - även mamma. Men mamma tipsade oss om ett knep: om man skrattar med öppen mun hörs det inte lika mycket. Och det stämmer faktiskt!

En saga som mamma berättade var Den bättre vägen av Zacharias Topelius. Jag skulle inte ha kommit ihåg vad sagan hette om jag inte hittat den på nätet nu, för mamma kallade den nog också för Tutteli och Putteli. Och inte skulle jag ha kommit ihåg sagan heller, jag kommer bara ihåg fåglarna som skrek "Torrt bröd, torrt bröd!" och "Kringlor och pepparkakor, kringlor och pepparkakor!"
Typiskt att det är Tutteli, som är pojke, som väljer den vägen där man får kringlor och pepparkakor...

En annan saga, också av Topelius, var Björken och stjärnan. Jag minns inte om mamma berättade den eller om jag läste den själv. Jag minns bara att jag förknippade den med vår egen stuga, för ute på vår backe stod en stor björk, precis som i sagan.

Släddrake

Jag glömde lägga in länken till släddraken. Den är jättelätt att göra, tips till andra som ska ha Mommo/Moffa/Fammo/Faffa-dag!
När vi har Mommodag-brukar jag alltid försöka göra något som jag själv pysslade med som barn, pilbåge, lådbil, "stritsa" om ni vet vad det är? Slangbella hter det väl på högsvenska, men vi kallade den för stritsa.

En gång höll min egen son Simon på och lagade en pilbåge. Han ville ha riktig spets på pilen, så han tejpade en spik på änden.
När jag såg hans förehavanden visade jag honom att han kunde tälja en skåra för spikhuvudet innan han tejpade, så att inte spiken åkte undan när pilen träffade målet.
Vi fixade till pilen, och sedan skulle jag prova den mot stockverket i vår upphöjda parkering. Jg siktade tyvärr lite för högt, så pilen for rätt in i däcket på min bil!
När jag drog ut pilen hördes en sakta "psssssssss" och däcket sjönk ihop.
Pilen fungerade perfekt.
- Det var tur att det inte var jag som sköt! sa Simon.

Fredagen den trettonde

Enligt gammal folktro anses fredagen den trettonde vara en otursdag. Det finns olika hypoteser. En grundar sig i att Jesus hade tolv lärjungar, och han själv var den trttonde. Dessutom dog Jesus på en fredag.
Enligt den nordiska mytologin kom guden Loke objuden till ett kalas som den trettonde gästen. På kalaset dog den omtyckte guden Balder p g a Lokes kospirationer.
Den som verkligen lider av rädsla för fredgen den trettonde har triskaidekafobi.
Till råga på allt är det fullmåne denna fredagen den trettonde. Det gör att det blir extra otursdrabbat, enligt folktron. Och fullmåne fredagen den trettonde är ovanligt det har inträffat bara 17 ggr på 199 år!
De som var med på planet som störtade i Buffalo idag tyckte nog säkert att de hade otur. Kanske de tänte att om de hade flugit någon annan dag hade de klarat sig, nu dog alla 48 som var med på planet...
Idag kan man även slå vad om jordens undergång. Jag hörde det på radion i morse, och även radiouppläsaren undrade hur en eventuell vinst skulle betalas ut... det är ju alltid kul att vinna, men i den vadslagningen vet jag inte...

Själv har jag aldrig drabbats av något oturligt fredagen den trettonde, vad jag minns. Den är som en dag bland alla andra. Och jag är inte heller särskilt skrockfull av mig. Jag kan gladeligen gå under en stege. Däremot läste jag just att de flesta olyckor som har att göra med stegar sker när man klättrar på dem!

Jag har faktikt råkat ut för en sådan olycka med stege själv, och det var på en fredag, dock inte den trettonde, det var fredagen den 27 juli 2001. Johan skulle hälsa på mig första gången, och jag skulle göra mig till lite och tvätta fönstrena i vardagsrummet. Jag vet nämligen att nykomna gäster alltid ställer sig i vardagsrummet och fascinerat stirrar ut genom fönstret på utsikten över viken. Då är det inte kul med skitiga fönster som man knappt ser ut igenom.
Så jag skulle ha skinande rena fönster när Johan kom och hälsade på förata gången.
Jag riggade upp stegen mot fönsterblecket, den blev i 75 graders lutning eftersom jag hade en lång stege och fönstrena sitter inte så högt upp.
När jag stod där och putsade började plötsligt stegen att glida... och vips for den ner över kanten på förnsterblecket och med ett brak låg jag nere bland rosenbuskarna med ett knä som hade vikt sig "fel" väg!
Jenny, som var hemma, kom rusande:
- Hur gick det???
- Jo, vars, jag lever, stönade jag, och kravlade mig upp ur rosensnåret.
Knäet svullande snabbt och när jag pratade med Johan i telefon och berättade valda delar av det som hänt trodde han att besöket var inhiberat.
Men det var det inte! Han kom, vi var på Vikingamarknad, på middag på ÅSS och därifrån promenerandes ända till Torget, till Rockoff-festivalen, som då pågick. Jag med ömmande och svullet knä, men det sade jag inget om!
Och på den vägen är det. Johan är fortfarande kvar. Jag tror det är på grund av mina rena fönster...



Men nu har jag skaffat Enjos fönstertvättare, så jag behöver aldrig riskera att skada mig!

Halka

Det känns som lite bloggtorka just nu. Ingen kommenterar inläggen och man får "tunghäfta"(heter det "tangenthäfta" när det gäller datorskrivning?).

Åtminstone kan jag skriva om halkan som drabbat oss. Vi har skridskobana från postlådorna och hem till oss, det är 470 m. Man tar sig uppför backen till våra parkeringar genom att gasa på för fullt och blunda för "Stora stenen" en koloss som är 3 m hög och 7 m i omkrets. Vi i Strandhyddan ska svänga höger för att undvika att smälla in den, och Söderbo-grannarna ska vika vänster.
Jag som bott här sedan 1956, och kört bil sen 1974, vet att det bara är att gasa på för fullt, man får inte vara rädd.
Men har man bara upplevt ett par halkor här är det inte lätt. Då tvekar man någon sekund, och där står man i den glashala backen och vet inte hur man ska komma därifrån.
Jag minns en gång, det var väl på 80-talet, då det var samma halka som nu. Skridskobana, alltså, och inte ett sandkorn så långt ögat kunde nå. Vi hade varit till Mattssons och handlat, syrran och jag (jag minns inte om vi hade några ungar med oss). Vi hade många kassar mat, jag tror det var inför nyårsaftonen vi handlade, så det var extra mycket mat.
Jag tänkte att vi nog får försöka köra uppför backen, för vi kan inte bära upp alla kassarna i halkan. Så jag tog fart och satsade på att ta mig upp (till saken hör ju att i backkrönet ska man svänga höger eller vänster, annars hamnar man i frontalkrock med Stora stenen).
Men mitt i backen började bilen sladda våldsamt. Jag minns inte riktigt vad jag gjorde, men jag tror att jag satte händerna för ögonen och när jag tittade nästa gång var vi på väg nerför backen!
Syrrans man Lasse kom en bit efter oss i sin bil. Vi mötte honom nere i backen, vid stranden. Han stannade och vevade ner rutan och frågade förvånat:
- Var vände ni?

Vi parkerade bilen nedanför backen och bar upp våra kassar.

Så alla som eventuellt är på väg att besöka oss eller våra grannar i Söderbo: Håll farten, akta Stor stenen, håll i ratten, och håll inte för ögonen!

När jag var liten fanns det kor

När jag var barn fanns det kor överallt. I Skutviken hade man ett tiotal kor, Storängen hade ett tiotal kor och Tjudnäset hade kor. På Öjen hade man kor, och på Kastelholms gård fanns det säkert 50 kor. Inom en radie på två kilometer från vårt hem fanns det minst 100 kor. Det producerades mjölk, kött och ost så det räckte till oss alla här, samt att vi kunde försörja en stor del av staden med kött och mjölk.

Nu växer betesmarkerna igen. I vårt närområde går nu några hästar och ett tiotal får. Ja, Isabell har några hönor också.

Det är meningen att vi ska äta mat som är producerad på andra sidan jordklotet. Apelsiner och bananer anses nyttiga, och äpplena som vi producerar på Åland skall även de först en vända till Helsingfors innan vi kan köpa dem i butikerna. Och fettet som vi skall sätta på brödet är gjort av palmolja från andra sidan jorden.

Man läser att kor alstrar mycket gas, som förstör miljön. Då undrar jag: Skutviks kossorna, som gick här på bete när jag var liten, var de större miljöförstörare än de tankers och lastbåtar som fraktar palmolja och frukt från Tropikerna?

Äter vi som Annica Dahlqvist förespråkar räcker inte maten till. Dessutom förstör det miljön att producera så mycket kött. Så låter det idag.

Jag tänker tillbaka till min barndom. Det fanns hundra kor, samt det odlades mat av olika slag. Det bodde ca 25 personer i vårt område. Nu bor det ca 10 personer i samma område. Och vi har inga kor. Betesmarkerna växer igen. Det känns som något är fel... Och vi äter mat från tropikerna... skulle vi äta kött från kossorna i närområdet skulle vi ödelägga miljön, sägs det...

Nu räcker inte maten till, men arealer av igenvuxen betesmark sprider ut sig runtomkring oss...

Det känns som om något i resonemanget är fel...

Skidminnen

En av mina elever frågade idag:
- Har du skidat någon gång?
Jag berättade att jag skidat många gånger, fast inte i år.
- Jag har aldrig skidat i hela mitt liv! sa han.

Jag funderade lite på detta märkliga påstående, och sedan började jag berätta om min skiderfarenhet. Det var vid lunchen, så jag hann prata.

När jag var liten var det snö varje vinter. Mina första par skidor var ett par omgjorda vuxenskidor som min kusin Skutviks Rune hade kortat av. Det var hans egna skidor som han hade skidat av. Jag minns fortfarande när jag hämtade dem uppe i Skutviken, de stod nerstuckan i snödrivan vid trappan. Det måste ha varit före skolåldern.
Man hade läderstroppar som bindningar, och en snodd gjord av en cykelslang bakom hälen för att få foten att hållas på plats. Det var gummistövlar man hade, även de kallaste dagar då kvicksilvret kröp ner till -20 grader.
Varje dag efter skolan skyndade vi ut och gjorde upp spår ifall de gamla hade snöat igen. I rad pulsade vi genom snödrivorna, mest i hemmets närhet, men ända bort till Lilla Alviken gick våra skidspår ibland.

I närheten av huset fanns en "jättestor" backe, Lindan. Där lagade vi hopp och försökte oss på backhoppning. Vi skidade även slalom. Vi kunde inte förstå att det inte gick att svänga lika elegant som de gjorde på TV. Vi visste ju inte att det fanns flera olika sorters skidor för olika sorters skidsporter...
Numera har Lindan krympt till en liten minibacke, eller annars har jag växt...

På höstarna gjorde vi stora affärer med nypon. Vi plockade tio-tals, hundratals kilo nypon och sålde till Mathias Eriksson. Vi tjänade grova pengar tyckte vi själva.
När vintern kom hade jag sparat ihop till ett par nya skidor. De beställdes från postorderföretaget Anttila och kostade 16 mk (motsvarar 3€ idag!) Splitternya lagomstora barnskidor! Min lycka var total när jag fick spänna dem på mig. Skidorna hade riktiga bindningar, "råttfällor", det tråkiga var bara att jag inte hade riktiga pjäxor. Men om man vek in tårna i gummistövlarna kunde man spänna fast "råttfällan" om gummistövelns tå. Det gick faktiskt att skida på det sättet!

I något skede dök sedan kängor upp. Jag minns att vi hittade mormors bruna läderkängor på vinden, och Bror brände hål i sulan med en spik så att bindningarnas små piggar passade i dem.

Varje vinter var det skidtävlingar i skolan. Det var spännande tillställningar! Jag deltog alltid. Vi åkte runt till olika skolor i närområdet, till Finby, Rangsby och Ödkarby.

Jag minns inte mina placeringar, men en gång vann jag! Det var på hemmaplan i Tosarby skola. Vi var bara två deltagare i min klass, och den ena bröt p g a krångel med skidorna. Så jag vann! Jag fick medalj med en I:a på. Jag var omåttligt stolt!
Det var Gunilla Svenblad som bröt, hon var 20 cm längre än jag. Tänk att jag vunnit över henne! Det var så jag tänkte då...

I helgen plockad Johan fram våra slalomskidor, i mars ska vi nämligen på skidresa med Johans jobb. Vi ska till Romme och åka slalom. Jag tog även fram min skiddress. I fickan fanns liftkort från 2001, alltså är det så länge sedan jag skidat slalom senast. Hoppas det är som att kunna cykla - har man en gång lärt sig det sitter det i...

Dé é bar' å åk'! som Ingemar Stenmark sa. Född samma år som jag...

Chauffösen

Jag kom på en annan bilhistoria som jag måste få berätta...

För några år sedan, när vi planerade att bygga nya skolan, skulle vi åka till Stockholm på studiebesök. Vi skulle åka till Älvsjö på Skolforum, den stora läromedelsmässan, och sedan skulle vi åka vidare till Värmdö för att titta på bibliotek. Det var biblioteket som ordnade resan. De skulle hyra en minibuss från RBS biluthyrning. Vi var 7-8 personer som skulle med, så vem som helt kunde köra, man behövde inget busskort.
Jag pratade med bibliotekarien.
- Vi måste försöka få en karl med oss som chaufför, sa hon. Kan du inte fråga din kollega om han kommer med?
Och sådana uttalanden retar mig av någon anledning. Vaddå, karl? Vi har väl alla körkort, eller hur?
Men ibland ångrar man sig att man inte håller sin stora trut. Jag sade just så till bibliotekarien:
- Vaddå, karl? Vi har väl alla körkort?
- Ja, kör du då? kom det snabba svaret.

Och då hade jag ju redan sagt så mycket så jag inte kunde backa ur, så mitt i allt hade jag lovat att vara chufför kors och tvärs genom Stockholm, i en obekant hyrbil från RBS och med åtta andra personer med i bilen.
När jag stod där på biblioteket verkade jag självsäker och världsvan, men när jag kom hem kom ångesten: Jisses! Vad hade jag lovat!!??
Johan lugnade mig.
- Till Mässan hittar du ju, och sen är det bara att åka via Slussen ut på Värmdövägen. Lätt som en plätt!
Ska han säga som är uppfödd i Stockholm!
Och Slussen! Blotta namnet ger mig kalla kårar utefter ryggen...där kan man köra vilse och aldrig hitta ut igen!

Dagen för avresan närmade sig och jag läste desperat kartor för att memorera de lättaste vägarna från Skärholmen, där vi skulle övernatta på hotell och ut till Värmdö. Lättaste vägen verkade vara via Globen, då slapp jag Slussen åtminstone!

Dagen innan avresan hämtade jag bilen, och så bar det iväg med morgonfärjan.
Det visade sig att vi faktiskt hade en man från bibliotelsnämnden med oss, men han kunde absolut inte tänka sig att köra.
En av kollegerna agerade kartläsare i passagerarsätet bredvid mig.

På kvällen i Stockholm var vi på Stadsteatern och såg Kalevala, en fantastisk föreställning. Vi åkte tunnelbana in, och hem tog vi taxi. Jag konsulterade den trevliga taxichaufföern om hur jag skulle ta mig ut till Värmdö följande dag. Han var ytterligt hjälpsam, han ritade kartor, och till slut fick jag hans telefonnummer så jag kunde ringa och beställa honom som exkort genom staden.

Nå, jag behövde inte anlita honom, allting gick bra.

På något av biblioteken blev vi hjärtligt välkomnade av en i personalen.
- Och det här är chauffören, förstår jag, sade hon när hon hälsade på vår manlige resedeltagare.
Det är inte bara på den här sidan Ålands hav man har fördomar...


Det här biblioteket besökte vi, bl a, Runda huset i Gustavsberg.

Frusen gaspedal

Vi hade en Datsun 1000 på 70-talet. Det var en fantastisk bil. Bensinsnål och pålitlig i alla väder, nästan.
Det var i medlet av 70-talet, mitt i vintern och svinkallt. Jag studerade vi Ålands lyceum och på lunchrasten skulle jag ha med mig min syster Gun ut på stan. Hon hade ännu inget körkort, så jag hämtade henne vid Lisco bokhandel där hon jobbade.
Vi styrde kosan nerför Skarpansvägen och in på Torggatan.
Plötsligt märkte jag att gasen satt fast. Den hade helt enkelt frusit!
Jag fick fullt schå att koncentrera mig på körningen, stirrade stelt rakt fram och funderade desperat vad jag skulle ta mig till när jag kom in på Torggatan, som då vid lunchtid var ganska tättrafikerad.
- Fan, vad du kör! sa Gun, där hon satt bredvid, ovetandes om den frusna gaspedalen.

Vi tog kurvan vid bussplan på två hjul, och nu var vi på Torggatan. Hjärnan gick i högvarv - hur lösa detta? Stressituationen gjorde att hjärnan blockerades, men plötsligt visste jag - slå av motorn!

Resan fortsatte med hjälp av startnyckeln, av och på, av och på, så jag kunde hålla samma tempo som övriga bilister. Vid Nygatan svängde vi höger så vi kom på lugnare gator, och vid det laget hade ju även Gun förstått att det var något problem.

Vi hade dock Ålandsvägen framför oss, den skulle korsas innan vi var uppe vid lycéet - men då, som genom ett under, släppte gasen och det gick att köra normalt igen!

Äventyret slutade med blotta förskräckelsen. Och jag skriver detta inlägg bara med tanke på Kapten Haddocks nedlåtande kommentar om "Kärringar vid ratten". Jag tycker själv att jag handlade rådigt som kunde ta oss genom staden med frusen gaspedal.

Gun har däremot alltid varit rädd för att åka bil... jag undrar om det kan ha något att göra med upplevelser i tonåren med mig som chaufför?

Värsta bilföraren

Det började en ny serie på Tv igår - Värsta bilföraren. Man tävlar alltså om vem som kör bil sämst. Jag litar inte riktigt på sådana program, jag tror det är ganska mycket teater, annars blir det ju inget roligt program.
Själv anser jag mig nog som ganska god bilförare. Man har väl blivit lite fegare med åren, t ex fickparkerar jag inte i rusningstrafik nuförtiden, och jag brukar inte backa in i parkeringsfickor.
När jag var nybliven chaufför räddes jag inte någonting. Jag minns en eftermiddag på 70-talet när jag kom på Torgatan, som då var dubbelriktad. Jag skulle parkera, och utanför Iva hittade jag en tom lucka. Jag siktade in mig, och påbörjade parkeringen mellan en Folkvagnsbubbla och en annan bil, som jag inte minns märket på. Tyvärr tog jag svängen lite för snävt, för jag hörde hur det skrapade i hela vägen längs sidan när jag svängde in. Jag hörde hur det skrapade i, men jag tyckte inte jag kunde stanna och börja backa, det var rusningstrafik och en lång bilkö bakom mig. Jag parkerade färdigt och steg ur för att kolla skadorna.
Hela sidan på Folkan var tillbucklad och kofångaren var böjd och pekade fram (de gamla Folkorna hade ju kofångare som satt löst med konsoler fram). Det var också en skråma längs hela sidan.
Jag förstod ju att jag inte hade åstadkommit hela förödelsen, men den utböjda kofångaren och skråman var het säkert mitt verk.
Jag tittade mig generat omkring för att se om någon hade uppmärksammat min "eleganta" parkering, men alla hade bråttom och ingen tog notis om mig.
Jag ställde mig lite nonchalant lutad mot bilen för att invänta Folka-ägaren. Jag ville ju stå för det jag gjort.
Så småningom kom det ut två killar från Iva, de var båda i min ålder.
- Är det er bil? frågade jag.
- Nä, det är farsans, den ska på verkstad i morgon, den har nämligen blivit påkörd för ett tag sedan! (Därav bucklorna längs hela sidan!)

Killarna tog det hela med ro. Kompisen kom med ett bra förslag:
- Vi böjer ut den andra sidan på kofångaren också så ser det symmetriskt ut!
Sedan for vi till försäkringsbolaget och inspektör Karlsson kom ut och besiktigade skadorna. Eftersom en stor del av plåtarna jag hade repat redan skulle bytas och var påförda någon annan olycklig, hamnade jag på att betala bara halva kofångaren. Den kostade 350 mk, men det var mycket pengar på den tiden, studerande som man var.
Min bil (min pojkväns) fick inga nämnvärda skador.

Jag tror att den händelsen har gjort att jag har ett visst motstånd mot aatt fickparkera även idag...

Simon 24 år idag

Min minsting Simon fyller år idag, 24 st. Man fattar inte vart åren tar vägen vägen. Januari 1985 var kall och snörik. Enorma snödrivor tornade upp sig längs vägarna.
Jag var som vanligt stor som ett hus. 20 kilo till min ringa längd, det var svårt att ta sig fram genom snödrivrna.
Syster Gunilla i Kuminge tog alla prover.
- Du måste åka till fasta Åland, du har äggvita och bodtrycket är för högt. Det är risk för havandeskapsförgiftning.

Jag lämnade Jenny, 3,5 och Jonas, 5,5 i faderns vård och tog färjan hem till Sund och klämde in mig hos syster Gun med familj. Jag vill minnas att pappa bodde hemma tidvis, men även var på långvården. Jag minns att vi hälsade på honom på Gullåsen där han satt ute i sällskapsrummet tillsammans med sina kompisar. När han såg mig och min stora mage vände han sig mot en dam som satt bredvid:
- Det är mitt 15:de barnbarn!
Gun och jag måste börja räkna efter om det stämde, och det gjorde det! Han hade reda på sig, pappa!

Hemma i Strandhyddan på kvällarna spelade vi Yatsy. Omgång efter omgång, vi ledsnade aldrig. Åt vi en massa godis också? Har ett svagt minne av det, det var före LCHF var uppfunnet...
Jag var strängt tillsagd att äta saltfattigt och vila och inte anstränga mig. Men en kväll kom Gun på att hon skulle laga "sotare" i vedkaminen. "Sotare" är salta, "spickna" strömmingar som man halstrar över öppen eld. Dom är ettersalta! Men gott var det!
Dagen efter hade jag kontrolltid på mödrarådgivningen. Jag vaknade på morgonen och tittade ut. Det hade snöat rikligt under natten och plogtraktorn hade varit och plogat vägen och lämnat min bil i en jättestor snödriva. Det var bara att palta på sig ytterkläderna och vanka ut med spaden i högsta hugg. Medan jag skottade fram bilen tänkte jag att detta måtte väl sätta igång förlossningen i alla fall!

Sedan åkte jag till rådgivningen.
Kissprov, boldtrycksmätning, barnets hjärtljud...
- Du måste omedelbart åka in till BB, dina värden är åt skogen! sa syster.

Jag blev inte ledsen för det, nu sätter de väl igång förlossningen, tänkte jag medan jag for in till sjukhuset.

Men förlossningar sätts inte igång så där på en gång. Prover ska tas, saltfattig kost serveras, och det var helg.
- Vi gör ingenting förrän på måndag!
Barnets fader kom från Kumlinge (var det med bil över isen? Jag minns inte riktigt...).
Det blev måndag och förlossningen skulle sättas igång. Som vanligt när det gäller mig var det inte så lätt. Men utåt eftermiddagen började värkarna komma igång, och19:32 kom Simon till världen, 3650 g tung och 51 cm lång.



Här är Simon med sin lilla son Adrian dagen före Julafton.

TV-minnen

Vi har haft helgbesök fast vi själva nästan inte varit hemma. Barnbarnet Joel ringde i fredags och undrade om de fick sova över. Självklart fick de det!
- Fast vi kommer inte att vara hemma så mycket, i kväll ska vi på teater, och på lördag ska vi på squaredans...
- Ska ni bort när vi kommer??!!
- Jo, vi har ju köpt biljetter...

Nå, vi kom ju hem från teatern till slut och då ville Mormor och Johan se på Let's dance. Men Joel ville se på en amerikansk film på 3:an. Mormor tittade på klockan - 22:30...
- När klockan är halv elva på kvällen brukar barnen inte få bestämma TV-program, sa Mormor.
Och sedan berättade jag en liten historia för Joel:

När jag var liten hade vi inte TV hemma, men grannen hade TV. Nästan varje kväll samlades vi i Skutviken och tittade på TV. Det fanns bara en kanal, så de blev ingen diskussion om vilken kanal man skulle se.
Ett program som jag älskade var Familjen Flinta. Jag ville absolut inte missa det, och jag höll reda på vilken dag det kom.
En kväll bestämde mamma at vi inte skulle gå upp till Skutviken och se på TV. Och det var just den kvällen som Familjen Flinta kom! Jag blev helt förtvivlad!
- Jag VILL se Familjen Flinta!
Jag var i 5-6-årsåldern, och som sådan väldigt obstinat. Jag vägrade inse att mamma verkligen menade allvar. Jag SKULLE se Familjen Flinta.
På 5-6-åringars vis skrek jag och kastade mig på golvet och sparkade och levde om. Jag var så omöjlig att mamma till slut luggade mig och sedan kom pappa och bar in mig i kammaren där vi inte ens hade elektrisk belysning. Han stängde dörren, och där fick jag ligga och skrika bäst jag ville i mörkret. Och ingen Familjen Flinta blev det den kvällen...
När jag var 7 år fick vi egen TV. Det var bror Alf som skaffade oss den. Först stod den i farstun en evighet, antagligen var det ett par dagar bara, innan någon fixade antenn. Sedan kunde vi titta på TV när vi ville utan att trava upp till Skutviken varje kväll.
Det var ju pappa som helt och hållet bestämde vad vi skulle se och om vi skulle se det. Mitt i allt ledsande han och då stängde han helt sonika av TV:n. Sen var det bara att gå och lägga sig, oberoende om klockan var 20 eller 23. Man skulle inte ha drömt om att ens protestera, det var bara att knalla i säng.
De barnprogram jag minns när jag var barn var Humle och Dumle och Televinken och Anita. Och Saltkråkan, förståss, och Villervalle i Söderhavet. Och vuxenprogram var Hylands hörna..
Vad minns ni andra?

Ja, tiderna har ändrats, nu vågar barnen protestera och kräver att se de program de är intresserade av. Det är bra det, men vi vuxna måste också våga och kunna sätta gränser...

Och en annan sak jag funderar över: Hur skulle ni tycka om att hela grannskapet kommer och bänkar sig i vardagsrummet varje kväll och tittar på TV. Och du ska servera kaffe och tålmodigtr sitta uppe så länge det är gäster i huset?

Madrassanalys

I helgen var vi en liten tur till Norrtälje. Vi var på EightMakers Januaridans. Det är alltid så roligt att besöka den klubben. Man blir så väl mottagen, alla förundrar sig över att vi kommer ända från Åland !
Förutom dansen passade vi på att umgås med Johans mamma. Där blir man också väl mottagen med frukost, lunch och middag och whisky-pinne med tilltugg på kvällen. Sen är man så trött att man bara stupar i säng.
Ja, säng, förresten, hos Mor har vi våra motordrivna luftmadrasser köpta från Anttila. De är väldigt praktiska. De förvaras i varsin liten påse, och när man blir trött plockar man bara ut dem och sätter i kontakten. Det finns en liten kompressor som man startar för att få i luft. Den låter som ett mindra reaplan, och man är lite orolig att grannarna i huset ska börja klaga när man kör sängarna kl 23-tiden på kvällen. Men än så länge har ingen klagat...
Man måste sedan se till att madrasserna står fritt, de får inte röra vid väggen eller den andra madrassen. Värst är det om de tar i varandra, då hörs konstant ett fruktansvärt gnisslande, ni vet hur det låter när man gnider två badbollar mot varandra. Så, fast tio gånger värre!
När man sedan ligger på madrassen ligger man riktigt bra. Jag sover riktigt skönt på min motordrivna madrass. Fast när man rör sig låter det ändå en del, särskilt när Johan rör sig. Han rör sig ganska mycket...
På morgonen är det bara att vrida om munstycket så att luften pyser ut. Man kan ligga kvar i det längste, ända tills rumpan tar i golvet. Då sätter man på readriften igen, och de sista luftresterna sugs ut. Och sedan kan man rulla ihop madrassen så den ryms i sin lilla påse.
Jag kan verkligen rekommendera denna madrass , snarlik som den på länken här. Men jag rekomenderar inte att köpa en dubbelmadrass, ett par bekanta gjorde det, och de fick inte en blund i ögonen, för när den ena rörde sig så vaknade den andra, och tvärtom.

Jag minns en händelse från 90-talet, på den tiden då vi åkte på squaredanstillställningar till Sverige och ofta sov över i skolsalar. Då fanns inga motordrivna madrasser, i alla fall hade ingen av oss det. Man var tvungen att blåsa upp sin madrass med munnen, eventuellt om man hade en pump. C hade ingen pump, men hon övetalade L att blåsa upp hennes madrass med munnen. Snäll som han var gjorde han henne till viljes, och nöjd sov hon hela natten på sin välfyllda madrass.
På morgonen vaknade vi andra av ett pysande och en ilsken röst:
Vad göööör du???
Det var L som helt sonika hade dragit ur ploppen på C:s madrass. L tittade lugnt på henne:
- Det var ju min luft!

Tandminnen 3

Jag har många minnen när det gäller tänder, tydligen...

Varken mamma eller pappa hade tänder i munnen, bara några piggar här och där. Pappa hade en hörntand som han bet fast pipan med.
Men, det måste ha varit i början på 70-talet, kom de på att de båda skulle skaffa löständer. De hade olika motiv. Mamma ville ha tänder för att hon skulle se bra ut. Pappa för att han skulle kunna tugga maten bättre.
Mammas tänder var vita och jämna. Hon kämpade med att vänja sig med dem, de skavde ju, och kändes ovana i munnen, men envis som hon var gav hon sig inte, och sällan såg man henne utan tänder sedan. Och den största vinsten var att hon kunde tugga maten!
Pappa hade inte samma tålamod. Han var jättenöjd när han fick sina tänder, och någonstans finns det ett foto där pappa skrattar stort och visar upp hela garnityret. Och det var väl kanske enda gången han hade på sina tänder. De skavde och han fick kräkreflexer när han hade dem. Så de blev i lådan och han fortsatte äta sin mjölkmat.
Jag har löständerna fortfarande kvar. Jag bjöd ut dem till Brollan nu när han ska renovera käften, men han är ju så välbeställd så han satsar hellre på titanskruvar i käkbenet än pappas hederliga lösgom.

Tandminnen 2

Min pappa var, som sagt inte mycket för att borsta tänderna. Fick han tandvärk drog han ut dem en efter en - de som var kvar, vill säga. De flesta hade han tappat redan som 13-14 åring p g a dålig mat till sjöss.

I pappas nattduksbordslåda fanns en lång gul tand, en riktig bete! Det var en av pappas oxeltänder. Min syster Gun och jag var livrädda för den. Brollan hade skrämt upp oss, han brukade ta fram tanden och jaga oss med den runt köket. Vi skrek i panik och försökte desperat komma undan, tills mamma kom och räddade oss. Hur vi var så rädda för en död tand är en gåta, men Brollan kunde konsten att skrämma upp en.

Jag minns också tillfället då tanden skulle ut. Pappa hade haft tandvärk i flera dagar och provat diverse medicinering, men ingenting hjälpte. Till slut återstod bara en lösning - tanden skulle UT!
Det var Brollan som skulle utföra operationen. Först intogs åtskilliga deciliter bedövning i form av enstjärning Jaloviina. Sedan skulle Bror montera fiskelina runt tanden. Pappa gapade och Bror försökte komma åt med linan runt tanden, den satt långt bak så det var inte så lätt. Han testade och drog, och linan verkade sitta bra fast. Sen drog han - och drog - och drog. Tanden var en riktigt envis en, den ville inte släppa taget. Jag undrar om inte Bror tog till samma metod som bilderna i Schultzens väntrum, foten på pannan... (skulle vara bra för historien) men till slut flög i alla fall tanden ut. Bror for baklänges och vi hörde hur det smattrade i väggarna, inte bara en gång! Det visade sig att Brollan hade knutit runt två tänder!
Nå, det sörjde inte pappa över. Värken var borta och i förebyggande syfte även framtida tandvärk!
När mamma städade ett par dagar efteråt hittade hon ytterligare en tand. Bror hade slitit ut tre tänder åt pappa!
Och en av dem var den skräckinjagande oxeltanden i nattduksbordslådan.

Tandminnen

Såg en snutt av ett program på Tv idag, sådana som opererar sig till extrema utseenden. T ex titanskruvar i pannan som man kan skruva fast horn i. Och en som ville se ut som en katt och var både opererad och tatuerad. Hur galna får människor bli egentligen!
Brollan berättade att han skall på operation. Han ska operera in en titanskruv i tandbenet. Där ska det sedan fästas en tand. Bara skruven kostar 2000 €. Tur att man skött sina tänder väl så man slipper dylika ingrepp!

Jag minns när jag var liten, jag hade fruktansvärt dåliga tänder. Och det har berättats för mig (av just Brollan) att jag, innan jag fått minne, hade sådan tandvärk att jag höll hela huset vaket i dagar och veckor. Men det minns jag inte, som sagt.
Det var nämligen så hemma hos oss, att vi inte fick borsta tänderna. Pappa tolkade det som att vi försökte förhala sängåendet med tandborstningen.
- Och dessutom nöter man i onödan på emaljen om man håller på och borstar i tid och otid! Titta på mig, jag har minsann aldrig borstat tänderna! Sa pappa, och visade de två hörnpiggar som han hade kvar.
Första gången jag var till tandläkaren var i första klass. Vi åkte hela klassen, första och andra klass, till tandläkare Schultz i Godby. Jag var livrädd. I väntrummet fanns det bilder på skräckinjagande tortyrredskap från gångna tider. Blodiga bilder där tandläkaren stod med foten på pannan på patienten och drog för allt han var värd. Jag trodde ju att behandligen gick till på samma sätt fortfarande.
I väntrummet stod en tamburmajor där vi hade hängt alla våra kläder. Bakom detta klädberg gömde jag mig. Till slut var det bara Totta och jag kvar. Jag tryckte bakom kläderna och Totta var tvungen att gå in. Efter en kvart kom han ut, alldeles blodig i hela käften. Schultzen hade dragit ut åtta tänder på honom.
Nu var det oåterkalleligen min tur. Lärarinnan drog fram mig från mitt gömställe och föste in mig till tortyrkammaren.
Och... ja, där tar minnet slut! Som vanligt är det ju skräcken före som sätter sina spår. Antagligen var själva behandlingen inte så farlig trots allt.

Sedan började jag borsta tänderna och har aldrig haft några problem. Inga rotfyllningar, inga utdragna tänder. Några plomber, bara.

Borsta tänderna och ät LCHF...



...annars kan ni få sådana här tänder!

Lunchgänget

Jag har varit på vår (o)regelbundet återkommande tjejlunch idag. På hemvägen funderade jag lite över vår historik.
I mitten av 80-talet var jag på en fortbildningskurs i Stockholm. Det handlade om en ny läslära som hette "Anna". Tyvärr minns jag inte längre vad läromedlet gick ut på, men med på kursen var en annan Britt Lundberg, och vi kom att prata en del och hade väldigt trevligt.
Britt kände Gerd, min granne från Kumlinge, så efter kursen kallade Gerd ihop oss tre till en liten kaffeträff.
Så småningom fick vi även med Anna och Irma i vårt lilla gäng. Vi var alla lärare och slutade tidigt på fredagarna, så våra träffar planerades alltid till fredag eftermiddag. Detta var i slutet av 80-talet, alltså för 20 år sedan! Tänk så tiden rusar iväg.
I början var det bara jag som hade barn, de andra var singel, sambo eller nygift.
Under åren har man gift sig, fått barn, skilt sig, gift om sig eller skaffat ny sambo, fått tonårsbarn eller vuxna barn. Ja, alla har ju inte genomgått alla faser... när jag tänker efter så är det väl mest jag själv som varit lite ombytligt...
Eftersom jag är äldst ligger jag alltid steget före. I fjol, eller var det förråret? var det en milstolpe när jag var den förste som hade barnbarnet med på en träff. Jag antar att det lär dröja innan någon av de andra har med sig ett barnbarn! Mina har ju varit så tidiga med att fortplanta sig!
En spännande tid var ett tag på 90-talet när det flyttades en hel del i vårt gäng. Varje gång var det en ny vägbeskrivning att följa när man skulle hälsa på hos varandra. Vi navigerade runt i de flesta delar av vår lilla stad för att hitta till gruppmedlemmarna.
Vi har drabbats av svåra sjukdomar och kriser av olika slag, men den positiva stämning som ändå råder är typisk för vårt gäng. Vi tar oss igenom och våra träffar präglas av livligt prat och skratt.
Nu har alla rotat sig i sina hus och lägenheter. Vissa av oss har t o m skaffat hundar.
Vi jobbar fortfarande som lärare, utom en av oss som avancerat till utbildningsminister i landskapsregeringen! Stackars Britt som får ta emot våra ifrågasättanden och klagomål, men kanske även idéer och förslag.
Synd att vi inte har något årtal och datum när vi började träffas, men det har gått cirka 20 år, och jag hoppas att vi fortsätter att träffas 20 år till!

Snöbollskastning

Äntligen fredag! Passligt kort vecka, tre dagars jobb, sedan helg igen.
Idag hade vi JÄMT-lektion, alltså Jämställdhet. Vi delade upp våra fyror i killar och tjejer och jag tog hand om killarna. Johanna tog hand om tjejerna.
Intressanta frågeställningar kom upp.
- Tycker ni att ni killar behandlas lika som tjejerna? frågade jag.
- Nee-ej! ropade killarana med en mun.
- På vilket sätt behandlas ni olika då?
- Hmmm...
Då blev det lite svårt att komma på något konkret...
Så kanske vi är mera jämställda nu än förr.

Jag minns min egen skoltid.
Jag vet inte om Torsten hade hört talas om JÄMT, jag tror inte det. På den tiden var det så att flickorna sällan gjorde något fel, rättare sagt, jag kan inte minnas att någon flicka blev straffad för något, någonsin!
Jag minns en händelse när jag gick i trean eller fyran. Det var riktigt blidväder, snöbollsväder. På rasten kastade Djurgårds Tage en snöboll mitt i huvet på mig. Det gjorde kanske inte så ont, men det var obehagligt. Gråtande kom jag in från rasten och Torsten fick reda på vad som hänt. Tage fick sitt rättmätiga straff, jag minns inte om det var att "stå" (stå vid pulpeten en stor del av timmen), eller om han rent av fick kvarsittning.
Följande rast planerade jag att ta ut min hämd (jag brydde mig inte om att Tage redan hade fått ett straff av Torsten). Hela rasten koncentrerade jag mig på att krama en snöboll så den blev hård som is. När "dischuren" (dejouren) ställde sig på trappan och rinde med ringklockan stod jag slugt på pass, och när Tage kom springande på väg uppför trappan måttade jag in en fullträff rätt i skallen på honom. Den hårda isbollen träffade perfekt och Tage började storlipa. Och jag var nöjd!
Väl inne på timmen fick ju Torsten höra om vad som hänt. Han skrattade så hårlocken fram i pannan viftade, och blinkade och nickade åt mig. Torsten tyckte att det var bra gjort av mig.
Men, så här efteråt, nu när vi pratar mycket om JÄMT i skolan, kanske jag tycker att Tage fick ett dubbelt straff...

Blidväder är en mardröm för varje lärare. När vi byggde nya skolan diskuterade vi allvarligt om vi inte kunde få till stånd värmeslingor på skolgården så att varje snöflinga skulle smälta så fort den landade på marken.
Nå, det blev lika lite av som min dröm om pulpeter à la På spåret, burar som man kan koppla bort...

Förresten... har ni funderat över hur många olika dialektala ord det finns för att ta snö och köra runt i ansiktet på folk? I Kastelholmstrakten heter det "myla", i Kumlinge "mulda" och i Finström "måda". Johan säger att det heter "mula".
Skriv i kommentaren om ni har flera ord!

Julgranen

Det börjar dra ihop sig till julgransexpedition. Vi har redan sett ut en gran (på "våra egna ägor", vi är noga med att inte avverka på privatpersoners marker) men gubben och gumman på Träflyte gav oss lite idéer om att kanske göra expeditionen lite annorlunda i år. Det kan bli tal om att sjösätta något flytetyg ännu i år...
När jag var barn hade vi förstås julgran. Det var ungefär det enda julpynt vi hade i kojan. Det gick till så att på juaftonsmorgonen tog mamma på sig gummistövlarna, tog en såg (tänk att vi hade såg hemma!) i handen och försvann ut. På mindre än ½ timme var hon tillbaka med en gran. Den var förstås nersågad på Skutviks ägor, självklart fick hon ta en gran därifrån.
Sedan kläddes granen. Jag vill minnas att det var röda bollar och flaggor. Vadd skulle det också vara på grenarna. Vi hade levande ljus som satt i små plåtklämmor. De var hopplösa att få att hållas raka, och jag tror vi bara hade granen tänd en liten kort stund på julafton. Risken var stor att hela granen och hela huset skulle fatta eld. Jag minns tyvärr inte när vi fick elektrisk julgransbelysning. 1962 (tror jag) fick vi elektrisk ström hit ner till Skutviken, så före det var det ju stearinljus som gällde. Och mamma var inte så modern av sig, så säkert tog det ett antal år innan hon tog sig råd att skaffa elslinga till julgranen.
Det stökades och städades inte så mycket hemma i kojan, men jag minns att mamma bakade och lagade mat. Pepparkakor, bakade hon, och hemvete. "Salat" lagade hon också, det var sillsallad. Vad jag vill minnas hade vi inte potatislåda på julen. Det kunde mamma laga ibland andra tider på året, serverat med stekt fläsk. Ni äldre bröder, minns ni hur det var?
Fisken lutade hon själv. Jag minns när hon kom hem med torrfisken, stora styva trekantiga, brunaktiga skivor. De skulle läggas i lut nere i bastun (bastun fick vi 68, så innan vet jag inte var hon höll till med sin lutfisk). Sedan skulle de ligga i blöt i rent vatten och vattnet skulle bytas hela tiden. Jag har ingen koll på hur det gick till, jag bara vet att mamma höll på med den där fisken vareviga dag hela december. Det måste ha varit ett väldans schå!
Det jag minns att vi åt på julafton var skinka, sillsallad och lutfisk. Eventuellt hade vi risgrynsgröt också. Nåt annat minns jag inte att vi hade.
En jul kom Alf hem med sin första fru Maila från Helsingfors. Den julen glömmer jag aldrig. Då var det ett överdåd av julmat. Det fanns frukt och godis av alla de slg. Jag åt och åt och jag minns att jag blev så mätt att jag höll på att spy! Den julen var det även ett överdåd av julklappar. Vi fick julklappar varje jul, eftersom vi hade sjömansbröder, men just den julen var det mer än vanligt.
Men annars var det ganska torftiga jular här i Strandhyddan.

Ja, granen ja... man får väl ta sig en rekognoceringstur i helgen igen, och se om man kan fånga nån gran... här kan ni läsa lite om julgranens historia!
Och nuförtiden kan granarna se ut lite hur som helst. Vem vill ha en sådan rosa gran som på bilden?