Hjärngymnastik

Trött morgon (håller på att bli förkyld), arbetsdag med iskalla rastvakter, en stunds lugn och ro med planering och sedan på 6 timmars föreläsning med Britt-Louise Theglander, som ni ser här på bild.
Det känns lite motigt när man ska iväg på en sådan mastodonteftermiddag/kväll, men när man bänkar sig för att lyssna till Britt-Louise blir man snart pigg. Hon är otroligt underhållande. Det är som att lyssna på en stå-upp-komiker, man får skratta hela tiden. Allt hon säger är så mitt i prick, som när hon beskriver "paltkoman" efter middagen...
Sen har hon många omvälvande budskap också. Slopa matteboken och jobba med laborativt material. Börja med 0 - 10, sedan 0 - 100. Själv har man lärt sig att efter 0 - 10 kommer självklart 0 - 20. Men elva, tolv, tretton o s v är mycket svårare än 10, 20, 30... och när Britt-Louise säger det är det helt självklart. Varför gör inte alla så?
Sedan fick vi gå på en liten tipspromenad, det var strax innan vi skulle sluta, så folk var väl inte så engagerade vid den tidpunkten. Men det var jag - det var ju nästan tävling, och då ger man allt.

Det var logist tänkande som testades, man skulle t ex välja vilken figur som kommer sedan enligt figuren här bredvid. Just den här var ju inte med, men ungefär likadana. Jag lyckades bra, jag hade alla rätt, men de var kanske inte så svåra då...

Den här var nog inte så svår den heller, vågar ni er på en gissning?

Skidkul!

Nu är röstningen om The Pirate Bay avslutat. Tack ni 11 som röstade!

Dansen igår slog knock-out på min höftled. Jag kunde knappt komma ur sängen i morse.
Kollegan Mia tittade medlidsamt på mig när jag linkade runt i lärarummet och funderade över hur dagen skulle gå. Vi hade nämligen friluftsdag idag, och jag skulle vara ute och övervaka skidningen två lektioner. Den ambullerande skidskolan "Skidkul" var på besök. Springa ute i snön i två timmmar när man knappt kan ta sig över släta golvet inomhus... Mia kom med sina geografiböcker och erbjöd sig att byta med mig. Om jag tar hennes geografi kunde hon gå ut i snön.
- Nå, vi avvaktar lite, kanske det går bra, sa jag. Och Mia frågade om jag åtminstone hade tagit någon värkmedicin?
Nej, borde man det? Ja, kanske... jag kastade in ett par Burana (Ipren) och gick ut till skidlektionen.
Den unge entusiastiske killen som drog alla skidlektioner klarade sig utmärkt utan en medelålders artros-skadad gammal "lärarinna" som jag. Så jag ägnade lektionerna åt att gå runt och fotografera de olika aktiviteterna.
Och dessutom märkte jag att jag började kunna röra mig ledigare, det kändes inte längre som knivar i höftleden när jag pulsade i drivorna. Jag kom på att det antagligen var Buranan som gjorde verkan - Tack Mia!

Hoppas höftleden blir bättre tills på lördag när vi ska på dans till Ekeborg!

Järnsläpp

Vi hade besök av Löfbergs & Grass Recycling Company idag i skolan. Det var två grabbar som hade med sig en massa skrot som de spelade på. Den ene killen, den lille, for som en vessla mellan de olika "instrumenten" han trummade som en galning på allt han kom i närheten av. Han hette förresten Lennart. Den store killen hetter Torbjörn.
Vår klass fick möjlighet att ha worshop med dem på förmiddagen. Lennart spelade våra namn på papperskorgen och en ICA-kasse som han hade med sig. Fast han påstod att en Kantarellen-kasse låter ungefär likadant.
Sedan fick eleverna göra musik. De deldes in i tre olika orkestrar och skulle spela en varm låt och en kall låt. Det gällde att lista ut vilka intrument som lät kalla respektive varma.
En grupp kom över plåtkärran som vi kör material från bildsalen med.
- Den här kan vi ha att trumma på! utbrast de överlyckliga.
Eleverna hade verkligen roligt under de två annorlunda musiklektionerna.

Förutom att Löfbergs & Grass Recycling Company var roliga kunde de spela också. Hela skolan fick åhöra konserten Järnsläpp, en ekologisk konsert. Torbjörn spelade gitarr och Lennart vibrafon, och båda spelade på skrotet de hade med sig. Grova rostiga järnrör som påminde om dem INPRO borrar ner i backen. En stor rostfri gryta, stora kugghjul som rullade på golvet, kättingar och en sågklinga.
Alla deras låtar hade namn som Treskift, Fabriken vaknar, Järnsläpp mm.

Det var en uppiggande dag mitt i oxveckorna, som nu snart är slut: Om 4 dagar får jag sportlov!

Jämställdhet

I kväll har vi varit på skolan och haft Jämställdhetsfortbildning. Behandlar vi pojkar och flickor lika? Hur tilltalar vi flickorna, hur tilltalar vi pojkarna? Vem av dem får mest talutrymma i klassen?
Det lustiga är att man tror att man behandlar alla lika. Man tänker inte själv på hur man låter.

Lilla Kalle pratar och stör.
- Kalle! Sluta med det där! kanske man säger med skarp röst. (Skarpa rösten beror eventuellt på att man sagt till Kalle redan 5 ggr den lektionen.)

Kajsa pratar och fnissar med sin bänkgranne.
- Flickooo-o-or!(märk uppåt-tonen på slutet) Ni stö-öö-r!

Jo, det stämmer nog in på mig. Flickorna är känsligare, de blir kanske ledsna om man tar i för hårt. Så tänker man.
Och faktum är att pojkarna får mycket mer negativ uppmärksamhet i klassen. Medan flickorna sitter tysta tar pojkarna för sig, pratar rätt ut utan att markera och slänger ut kommentarer.
Då kommer nästa fråga: hur har de blivit danade på det viset? Hur har det slagit rot i flickorna att de ska vara tysta och låta pojkarna föra ordet?

Vi har några märkesår att minnas vi kvinnor:

1863 blev kvinnor myndiga vid 25 års ålder
1906 infördes allmän och lika rösträtt
1919 fick makan rätt att förvärvsarbeta utan mannens tillstånd
1922 avskaffades husagan och samma år invaldes en kvinna i Ålands första landsting! Det var Fanny Sundström.
1980 var två kvinnor ordinarie ledamöter i Ålands landsting
1988 prästvigdes de första kvinnorna i Finland
1994 kriminaliserades våldtäkt inom äktenskapet (!)
2000 blev första kvinnan vald till Finlands president
2001 blev första kvinnan vald till talman i Ålands lagting
2007 blev första kvinnan utsedd till lantråd i Ålands landskapsregering och vi fick även en kvinna som Ålands representant i riksdagen

Så nog har vi ju kommit upp oss en del!

Jag har läst ÅSUB:s utredning Kvinnor och män på Åland 2008. Man kunde här dra upp att kvinnorna fortfarande har lägre löner och sådant, men då vet jag precis vad det kommer för kommentarer från en del bekanta mulliga mansgrisar jag känner, så jag nämner inte det.
Däremot kan jag nämna ett utdrag från s 53: "Bland personer som är 55 år och
äldre har männen fortfarande en högre utbildningsgrad än kvinnorna,
medan det i åldersklasserna därunder är kvinnorna som är mera
välutbildade." Detta faktum är inte konstig när jag läser att 66% av utlåningen på biblioteken står kvinnorna för!
Däremot står männen för 82% av alla begångna brott. Det hade varit bättre om karlarna hade gått till bibban i stället för att slåss och göra illa!



Nej, vi har nog en bit kvar till jämstlldheten ännu!

Trageton on my mind

Det var glesare i ledena idag på föreläsningen. Många tyckte nog att de blev fullärda redan igår.
Det är tungt att sitta en hel dag när man inte är van. Särskilt efter lunchen var det svårt att hålla ögonen öppna. Och inga bensträckare blev det heller... så kaffepauserna var välkomna.
Men summa sumarum är jag nöjd. Jag har fått inspiration och idéer.

Tittar just nu på Jonas Gardells De halvt dolda. Det är en väldigt konstig serie, men på något sätt bra i alla fall. Så konstig så att den är bra! Konstig och otäck!

I morgon är det fredag och då ska vi till Högtomt på teater! Det ska bli kul!

Trageton-experience

Första kursdagen är avklarad. Trageton är som en välsmord kulspruta, han pratar i ett och mitt i allt börjar det gå runt och samma saker som sprutade ut för 1½ timme sedan återkommer. Det som avhandlades på 6 timmar hade man kanske kunnat avverka på 2timmar...
Men idén med Tragetons "Att skriva sig till läsning" faller mig verkligen i smaken. Barnen får börja bokstavs/läs-inlärningen parvis genom att "pianoskriva" i storlek 72.
- Känner du igen några bokstäver?
- Ja! Här är min bokstav!
- Just det! Hur många sådana hittar du?
- En, två tre, fyra..

Ja, så kan man hålla på och enligt statistiken lär sig barnen bokstäverna på rekordtid. Man ska börja så tidigt som möjligt. I Norge början man med 6-åringarna, de börjar skolan då. Norge är det enda land i Norden där man börjar skolan vid 6 år. Men visst kan man börja vid 7 år också. Det är ju då de kommer till skolan, de små liven. Och vi ger dem bokstavsböcker och kräver att alla ska jobba med samma bokstav och kunna pränta den snyggt på fina rader. Usch och fy, så hemskt!

Ungarna älskar datorer och får de jobba vid datorn blir det resultat. De lär sig!

Men vad vi ska göra i morgon, det ska bli spännande att se!

Jag ska på kurs!

Framför mig har jag två dagars föreläsning om skriva sig till läsning med hjälp av datorn. Föreläsaren och upphovsmannen till den nya teorin är norrmannen Arne Trageton.Han menar att skrivandet kommer först, och utifrån skrivande utvecklas läsningen hos barnen.
Vi har lärt oss tvärtom - först läsandet och sedan skrivandet. Dessutom skall barnen samtidigt lära sig att forma bokstäverna för hand. Särskilt de små pojkarna har svårt med handmotoriken. Krampaktigt hållande pennan och med hjälp av hela ansiktet försöker de få till denna konstiga krumelur, och den skall också vara inpassad mellan smala linjer. Blir det inte tillräckligt fint kommer Fröken och suddar. Och Fröken säger att dom ska börja "uppe", vad är "upp" när pappret ligger plant på bordet.
Men på tangentbordet finns alla bokstäver färdigt. Bara att knacka ner dem på 0-tid! Det måste vara himmelriket för en liten 7-årig kille.

Men jag har hört en del negativ kritik till Tragetons teorier. Det är många som redan gått kursen.

Det är kul att få gå på kurs. Två dagar bara sitta och lyssna (jag kommer väl att somna!) Så idag har jag förberett för mina 4 vikarier (det är ett pusslande för att få alla lektioner lösta).
Jag tror att allt är under kontroll: allt är kopierat, tyget till slöjden är tillklippt, arbetsbladet i religion är klart... skriftliga instruktioner till alla, samt böcker och material under i den ordning det ska användas.
Månne man överarbetar...?

När jag utmattad satt och pustade efter fullbodat planeringsabete började jag fundera på några småsaker: Var är kursen i morgon? Vilken tid börjar den? Var har jag pappret om kursen? Har någon annan sparat sitt... jaha, ingen annan här ska på kursen.

Nå det ordande sig, jag ringde runt lite... så nu kan jag lugnt sova i natt - kul med kurs!

Polonäsen

Vi är mitt i oxveckorna och har sikte på sportlovet. Julen är utsopad och utdansad och alla har sina traditioner.
I vår skola dansar vi ut julen med hjälp av en polonäs, egentligen är det Nääsmarschen som vi alltid har kallat polonäs, jag vet inte varför.
Jag hade ansvaret för dansen för de äldre barnen, 4-6:orna.
Man behöver inte dansa pojke-flicka, utan i våra moderna tider kan man dansa pojke-pojke eller flicka-flicka.
När alla hade parat ihop sig kunde jag konstatera att det var ett fåtal som hade valt en partner av det motsatta könet.
- Alla i paren som står till höger är tjejer! upplyste jag. Möjligtvis såg jag några som skruvade på sig lite...
Gunilla började spela Vi gå över daggstänkta, och nu kom första problemet: man skulle hålla varandra i handen! Hur jag än ropade i mikrofonen kom de släntrande uppför salens mitt ½ m från varandra, i värsta fall med händerna i byxfickorna.
- Ni måste hålla i varandra! hojtade jag.
Nå, så småningom hade vi klarat av första turen och alla stod på linjer om 8 personer och tittade varandra i ryggen.
Nu kom andra turen, "serpentinen". Första raden skall ta sig bakåt mellan de andra raderna och vartefter slingan passerar skall man haka på till vänster.
Det blev en låååång slinga! Ca 70 barn var det, och man märker att salen är alldeles för liten!
Tredje turen är "tunneln". Första paret delade på sig och ställde sig mitt emot varandra och bildade en båge med armarna. Slingan fortsatte under bågen, och alla par ställde sig i båge när det kom igenom. Det blev en låååång tunnel att gå igenom, och nu märktes det att de tyckte att det var ganska roligt i alla fall!
När alla blivit en del av tunneln släppte man händerna och började klappa. Nu skulle första paret (som nu stod sist) ta varandra i händerna och dansa sidgalopp mellan alla paren, och ställa sig längst fram. Nästa par kom genast efter med sidgalopp, så att alla par så småningom sidgalopperat.
Nu vände sig alla in mot mitten av salen och där stod Benita och ledde "Raketen", klapp, klapp, klapp, stamp, stamp stamp... ända tills avgrundvrålet ljuder så att taket lättar.

Tillbaka i klassen frågar jag eleverna om det var kul.
- Ne-ej! hörs det här och var i klassen.
- Jaha, kanske vi ska strunta i polonäsen nästa år då?
Fundersam tystnad, tills en elev tar till orda:
- Nå, nog kan vi ju ha den, nå. Det är ju i alla fall en tradition!

Nu var det Nääsmarschen vi dansade, så här ser den riktiga polonäsen ut!

Stickväder

Ute är det snöoväder, granen barrar och bara skit på TV är det, så vad är då bättre syssla än att knappa ner några rader på bloggen. "Bloggtorka" skrev Brollan om på sin blogg. Jo, jag kan hålla med om att det inte finns så mycket att skriva om. Man rör sig mellan Kastelholm och Godby. Det är mörkt när man far och mörkt när man kommer. Dessutom är man ganska utmattad av det ovana jobbandet.
Jo, barnen är snälla och lugna så här eftr jul. Idag hade vi syslöjd två timmar. Just nu håller vi på med stickning. Det är meningen att alla tioåringar ska lära sig sticka.
För att inspirera dem lånade jag Kaffe Fassetts stickbok, särskilt tänkte jag att det skulle uppmuntra killarna att världens berömdaste stickare är en kille.
De bläddrade förundrat i boken.
- Är det stickat??

Sen sätter vi igång.
De har stora planer. En vill sticka en halsduk till mamma. En annan har tänkt sig en filt till hästen.
- Vi stickar en provlapp först så ni lär er, säger jag försiktigt.
Vi lägger upp maskor, rättare sagt, det gör jag, det hör inte till kursen (min tolkning). Jag lägger upp rejält med maskor, 30 - 40 st, så att man inte ska behöva vända så ofta.
Sen sitter de där. Det finns lika många sätt att hålla stickningen som det finns elever. Jag känner mig lite som jonglören som försöker hålla tolv tallrikar snurrande på pinnar: Jag visar och rättar till och när jag gått varvet runt får jag börja från början igen. Jag försker vara så snabb som möjligt så det inte hinner bli så många fel.
Det är obetalbart att se när de sitter och stickar, hela ansiktet rör sig av ansträngning att få igenom den nya maskan och bort med den gamla maskan... då och då hör man i panik:
- Briiiitt! Det har hänt nåt!!!

Nu har vi stickat ett par veckor så de börjar bli lite vanare.

Jag tänker mig tillbaka på min egen skoltid. När man gick i ettan skulle man producera en virkad grytlapp. I andra klass skulle man sticka en grytlapp - och inte bara hur som helst, utan en RUTIG (!) sådan. 5 maskor rätt, 5 maskor avigt så det bildade ett rutmönster. Och runtom endast räta maskor, så det blev en bård. Jag kan inte förstå hur Ingrid kunde få oss att sticka sådana grytlappar i 8-årsåldern! Gjorde alla det, även Rune, eller var det bara jag och Ellinor? Jag minns faktikt inte... Me jag har grytlappen kvar!
Och i tredje klass skulle vi sticka vantar. Det var Ingrid som skötte utökningarna för tumkilen, men sen fick man ta hem och sticka ända fram till lillfingersspetsen. Jag var tvungen att ta hem och sticka, för annars skulle Ellinor komma om mig.
Nästa slöjdtimme synade Ingrid noga det jag stickat hemma, och - tror ni inte att hon hittade en tappad maska just vid tumgreppet. Förtvivlad såg jag på när hon drog ur alla fyra stickorna och repade upp allt jag stickat hemma.
Sedan fick Ellinor komma upp och få hjälp med avtagningarna vid lillfingret.
Man liksom tappade sugen lite då...
Och i fjärde klass stickade vi sockor, och det har jag inga tråkiga minnen av. Kanske det är därför jag nu till julen lyckades åstadkomma 16 par sockor och endast en enda vante...

Nu får jag lära mig saker igen!

Tillbaka i selen igen. Det känns inte som om jag hunnit vila upp mig riktigt under ledigheten. Jag har fortfarande kvar min huvudvärk som jag kallar Julhuvudvärken. Nå, den ska väl gå över bara man får vila nu när skolan har börjat...
Vi hade en EQ-övning om att kunna lyssna på andra idag. Det var ett rollspel. Varje grupp om tre elever skulle välja ut en som berättade något, vad som helst. De andra skulle vara antingen goda lyssnare som sa: Oj, vad kul! Berätta mera! Vad spännande! odyl. Eller så skulle de vara dåliga lyssnare som sa: Och?? Det var väl inget!! samt sucka och himla med ögonen och verka allmänt ointresserade.
I diskussionen efteråt pratade vi om vilket sätt att lyssna som är bäst och att man ska vara artig och lyssna och komma med positiva kommentarer även om man inte är så intresserad.
- Som vuxen har man fått lära sig det, sa jag snusförnuftigt.
- Asså, Britt, menar du att vi är ointelligentare än vuxna! utbrast en elev indignerat. Barn kan faktiskt vara klokare än vuxna! hävdade han.
Jo, jag höll med. Ofta är barn faktiskt smartare än vuxna. Särskilt nuförtiden!

Smörpepparkakor

Första dagen av sista skolveckan har avklarats. Dagarna präglas nu av övningar till julfesten. Vi i fyran har bara en liten sketch, jag har skrivit den själv och den går på temat "smör".
I Hackebackekogen finns det nämligen en bagare, Jösse bagare, som till julen bakar pepparkakor. Han lär ut receptet till sin bagarpojke med hjälp av en sång. Men bagarpojken är lite virrig, så han sjunger fel i visan, och i stället för att ta "ett kilo vetemjöl" tar han "ett kilo peppar". När Mickel räv kommer för att tillskansa sig gratis pepparkakor lurar de på honom de extrapepprade pepparkakorna. Först när han betalar för sig får han goda pepparkakor.
Det är handlingen i den ursprungliga sketchen.
Jag har gjort om den lite. Nu är det två bagare som träffas. De kommer underfund med att de har lite olika recept. Den ena bakar sina pepparkakor på margarin, som det står i visan. Den andra använder äkta smör i sina pepparkakor. Här dyker åter räven upp och nu får bagarna tillfälle att testa vilka pepparkakor som är godast. Först smakar räven på margarinpepparkakorna. Usch och fy! Han spottar och fräser och tycker att de smakar bensin och kemikalier. Sedan smakar han på smörpepparkakorna. Mums, de var verkligen goda! Nu vill även margarinpepparkaksbagarna smaka på smörpepparkakorna. Jo, de var riktigt goda. Det bestäms att pepparkaksreceptet ska modifieras, så nu lyder den gamla Pepparkakebagarvisan så här:

När som pepparkakebagarn bakar pepparkakor tar han
ner från skåpet största grytan och ett kilo äkta smör.
Det ska smältas inte brynas, så när bubblor börjar synas
tar han sedan fram farinet och i grytan ner det rör.

Uti grytan äkta smöret med farinet noga röres
åtta äggulor och sedan drygt ett kilo vetemjöl.
Sist en tesked peppar strör man ner i grytan och sen rör man
sedan hälles hela degen på ett bakbord utan söl!


På torsdag har vi julfest och då blir det urpremiär för Pepparkakssketchen.

Mitt i mörkaste vintern

Nu är det verkligen svart. Kolsvart när man åker hemifrån och kolsvart när man kommer hem igen. Och svart redan tidigt på eftermiddagen. Vi kan bara trösta oss med att om ett par veckor börjar vi gå mot ljusare tider igen.

Jag har klivit runt på kalhygget bakom skolan på eftermiddagen och plockat ris och kvistar. Jag är nämligen delaktig i att pynta huvudentrén vid skolan, har nog vetat om det sedan länge, men plötsligt kom vi på att det borde vara klart vid Lucia när alla föräldrarna kommer, och det var hög tid att ta itu med det idag, eftersom vi firar Lucia redan i morgon!
Vi tog oss an uppgiften med förenade krafter. Jag tog alltså på mig att försköka fixa en krans och en urna med ris. Och det finns gott om ris där (de optimistiska)finströmmarna huggit kalt för dagisbygget.
Kransen blev jättefin med gran-, tall- och blåbarsris. Lite tidsödande arbete att pilla in riset i min konstruktion av hönsnät, men med god hjälp av kollegan Johanna fick vi en stor fin krans med röda band och äpplen. Vi var själva riktigt nöjda!
Johanna hämtade en granrisbock som hennes pappa förfärdigat och jag körde ner diverse riskvistar i urnan framför dörren. Jag kände mig lite som Ernst Kirchsteiger där jag stod och blandade olika kvistar och körde ner dem på må få i krukan. Man får vara lite vild och crazy, men jag var lite orolig när Johanna kom och skulle bedöma mitt "konstverk", men hon tyckte att det var fint, och hon brukar inte vara blyg att uttala sig om det inte faller henne i smaken. Sen knöt vi röda rosetter i skapelsen och var hur nöjda som helst!
Så slutresultatet bled bra! Med de fina röda hjärtana på guldglitterband, som faktiskt eleverna tillverkat, på insidan i fönstren, är entrén nu väldig fin och inbjudande! Välkomna och titta!

Och i morgon är det fredag. Adrian kommer på övernattning eftersom mor ska på julfest. Och på lördag ska han vara här när mor ska jobba. Det blir skojigt! Fast man får inte så mycket gjort med den lille mannen i huset. Han kan krypa och har börjat stiga upp på egenhand. Han får tag i det mesta...

See you!

Pyssel, som sagt

Ljusstöpningen är avklarad! Allting har avlöpt ungefär enligt planerna. Ljusen blev ganska krokiga och vinda, dock, fast charmiga, och det syns att de är hemstöpta. En kille frågade innan vi började om det går att stöpa krokiga ljus. Han tänkte på jättekrokiga, i riktiga krumbukter. Nej, sa jag. Det blir nog raka ljus! Men jag fick ändra mig... de blev ganska krokiga. Men jag kan i alla fall konstatera att hemlighetern med ljsstöpning är mycket överdrivna. Jag vågar inte tänka på vad Dagny Westermark, ljusstöpningens drottning nr 1 här på Åland, skulle ha sagt om han hade varit med idag. Slängande och svängande ljus. Ljus tappade på golvet. Över 80 grader i kastrullen. Mm, mm... Men ljus blev det i alla fall! :-)

Jag är i dessa tider på jakt efter goda julrecept som passar LCHF-folk. Jag hittade ett recept som verkar delikat. Varsågoda!

Chocolate Idiot Cake

Sätt ugnen på 175 grader.

1. Smörj en form med löstagbar botten 23 cm diameter och pudra över icke sötat kakaopulver. Klä in botten och formen upp till randen med folie.
2. Hacka grovt 300 gr mörk blockchoklad eller motsvarande andel mörka chokladkakor obs endast icke-svenska kvalitetsmärken (franska spanska belgiska italienska) för att undgå transfetter. Hyvla 200gr smör (saltat eller osaltat) och smält båda i mikron eller vattenbad.
Rör om och blanda väl. Ta bort från värmen.

3.Vispa 5 (fem) STORA RUMSTEMPERERADE ägg med socker. Originalreceptet har 200 gram socker men jag använder knappt 30 gr och 10 (tio)cl sprit (whisky). Häll ned chokladsmörblandningen i detta och därefter allt i formen. Täck ovandelen med folie.

4. Ordna vattenbad - större form med vatten upp till hälften av chokladkakeformen.
Grädda i 1 timme och 15 minuter. Kakan är färdig när toppen känns som en just stannad chokladpudding. Inget ska fastna på fingret när man testar kakans mitt.

5 Ta upp formen och låt svalna helt på galler.
Serveras rumstempererad i tunna skivor möjligen med vispgrädde.

Håller i kylskåp upp till fem dar. Men brukar gå åt med en gång.

Pyssel, pyssel, pyssel

Nu är det pysslandets förlovade tid. Vart man än tittar sitter folk och testar pyssel av olika slag, särskilt om man lever i skolvärlden. T o m att vi hade kollegial pysselkväll i fredags. Vi började redan kl 15 på eftermiddagen med tovning, trådänglar, julkort och paljetthjärtan. Efter ivrigt pysslande i flera timmar blev vi bjudna på pizza av "matgruppen". Till mig hade lagats en speciell GI-pizza. Så jag åt också, och det var jättegott!
I morgon ska vi pyssla i klassen. Bl a ska vi stöpa ljus (jag fick blodad tand när vi stöpte här hemma i förra veckan, det kan man läsa om på jenelis blogg). Skillnaden är att här hemma hade vi 2 kg ljusmassa, i klassen ska vi ha 7 kg. Det är en väldig massa stearin, jag undrar bara hur länge det tar att smälta ner den? Borde jag vara i skolan redan kl 6 i morgon bitti?
Den spännande fortsättningen (och upplösningen) på ljusstöpandet kommer i morgon, förhoppningsvis.

Nu börjar det

jag sitter just nu och väntar på att störtskuren ska avta så jag kan ta mig ut till bilen med frisyren i behåll - jag ska nämligen på jobb första dagen idag. johanna och jag har stämt träff kl 09.00. Det ska bli riktigt roligt att komma igång.
Jag har haft fullt upp den sista lediga veckan. Jag har haft lunch för mina seniorkusiner Gretel och Maj-Britt, Anni och Ritva och Eva och Doris. Jag totade ihop min favoritfisksoppa och den var uppskattad, verkade det som. Dessutom hade jag experimenterat med LCHF kaffebröd, och det var verkligen spännande att se hur det skulle mottas. Det är ju lite speciellt utan socker och sötningsmedel när man inte är van. Men t o m så ville någon ha receptet på chokladkakan, så det var kul!

I helgen har vår Sommardans gått av stapeln, squaredansarnas, alltså. det har varit en del jobb före och efter, men det har varit riktigt roligt och allt har löpt bra.
Men nu börjar det åska så nu måste jag stänga av!

Jo, jag lever...

Har inte varit inne här på någon vecka nu, och eventuella läsare tror kanske att jag slutat blogga, men icke! Det har bara varit lite stressigt den senaste tiden.
Igår hade vi i alla fall premiär på vår musikal, Klas Klättermus, och det blev två stora succeer! En på morgonen för skolans alla elever, samt Emkarby och Godby dagisar. Sedan på kvällen för föräldrar och andra släktingar och vänner.
Elias med föräldrar var också på Klas Klättermus. Först verkade han ganska uttråkad. Han låg på mage på första bänkraden, hakan stödd i händerna och sparkade lite lojt med benen. Men efter hand vaknade intresset, och mot slutet satt han allvarsamt och tittade på allt som hände på scenen.
Eleverna var jätteduktiga och allt löpte på i raskt tempo. Inga döda pauser. T o m slog vi personligt rekord på kvällen, 40 minuter tog pjäsen mot 45 på morgonen. Spelar vi några gånger till är vi nere i 30 minuter!

Förra helgen var vi hemma och städade. På lördagen städade vi inomhus och på söndagen utomhus. Vi rättade till flytbryggan som isen (fast det knappt varit någon is!) tagit. En av tyngderna hade flyttat sig och det var inte helt lätt att få den tillbaka. Men, med hjälp av Robuster och starka armar gick det till slut.

Fy, när jag tittat ut nu snöar det! Nu vill vi inte ha vinter! Vi vill ha sol - och vår!

En dag till så är det påsklov! Skönt!

Fredag

Äntligen fredag, höll jag på att säga, men faktum är att jag hinner knappt blinka förrän det är fredag igen. Veckorna rusar iväg, och man hinner bara med hälften av allt man "borde" göra.
På jobbfronten har vi spännande tider just nu. Vi håller på och övar in en musikal, Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen. Det är en riktig klassiker som levt med under hela min lärarbana. Och den verkar inte bli gammalmodig, för våra treor går nu glatt och nynnar på alla Hackebackesångerna.

Nu har ju jag ett litet dilemma när vi ska sjunga Grönsaksätarsången.

"Den som vill ha kött till mat och skinkor hela dagen
han blir så däst och trött och lat och väldigt tjock om magen!
Men den som äter palsternackor
han går inte av för hackor
morot, selleri och dill är heller inte illa.
Han blir så lagom mätt i magen
glad och munter hela dagen
får sån spänst i benen att han inte kan stå stilla!"

Hmmm... det är ju inte LCHF-föda precis, och det känns inte bra att lura eleverna på detta sätt. Men jag håller god min och försöker få dem att visa hur däst och trött man blir av fett och kött, helt mot min inre övertygelse.
Och berättelsen handlar ju först och främst om att man inte ska äta upp sina vänner, och det gör inte ens vi LCHF:are, även om vi ser en person med extra mycket gott mättat fett runt midjan.

Våren har kommit med snö och is. Men vårsolen strålar, det ser härligt ut ute just nu. Strax ska jag promenera iväg och invänta Johanlängs vägarna. Vi ska sedan och hämta upp lilla Elias, som ska vara hos Fammo några timmar medan Ann-Catherine ska ställa iordning Loppis på Röda Kors-gården. Det är ett tag sedan Elias var hos oss nu, så det ska bli kul!

I morgon ska Johan och jag utnyttja vår julklapp, teaterresa till Stockholm. Vi ska se musikalen Dr Jekyll & Mr Hyde. Den har fått god kritik, så det ska bli spännande!

Vi hörs!

Jesus eller Jultomten, det är frågan?

Några av mina läsare ondgör sig över mina långa ledigheter och hur bra vi lärare har det. Jag kommer då osökt att tänka på en anekdot som hände precis häromdagen.
Jag tänkte att jag skulle försöka tuta i ungarna varför vi firar jul egentligen, att det inte är Jultomten vi hyllar, utan det finns en annan orsak. Jag tog fram Bibeln, en lättförståelig version för barn, och läste Julberättelsen från Lucas 2. Barnen lyssnade till synes intresserat. Efter berättelsen bad jag dem avlutningsvis rita en bild av något från det jag läst.
Alla tog snällt fram papper och pennor och började rita tjocka kvinnor, åsnor och änglar... utom lilla Nisse. Han satt och såg fundersam ut en stund. Till slut räckte han upp handen:
- Vad är det jag ska rita egentligen? Jag tyckte du sa nåt om"Gud". Är det Gud jag ska rita?
*Suck*
Nisse hade uppenbarligen inte överhuvudtaget hört på, eller inte förstått vad jag läst ur Bibel för barn.
Jag tog en stol och satte mig vid Nisses pulpet och sammanfattade tålmodigt berättelsen en gång till, bara för honom.
Sen var lektionen slut och jag vet fortfarande inte om Nisse förstår varför vi firar jul.

Skitväder och självständighet

Jag loggar in på laptopen och läser bloggar. Jeneli, (B)loggboken m fl... och Viktigt och oviktigt, hooops, det är ju min egen blogg, och där har det inte hänt något på flera dagar...

Jag känner mig lite skyldig, så jag måste genast försöka få ihop ett litet inlägg.

Vi är just nu inne i en hektisk tid. På jobbet är det i det närmaste kaos, inga riktiga lektioner med matte och svenska, bara pyssel och övningar till jufesten. Man längtar efter lite ordning och reda.

I fredags tänkte jag skaffa mig lite motion efter skolan. Folk pös iväg vid ettiden, tvåtiden och vid tre-tiden var det helt folktomt på skolan. Jag bestämde mig: Jag går hemåt!
När jag kom ut ösregnade det - som vanligt! Det har regnat i två månader nu, med vissa korta uppehåll, men i fredags var det extremt dåligt väder. Förutom regnet blåste det minst 10 m/s och regnet kom från sidan, så blev jag snabbt genomblöt om benen. Paraply hade jag, däremot, men det blåste så mycket, så titt som tätt stod paraplyet ut och in, och det gällde att hålla det mot vinden hela tiden.
Nå, jag travade iväg och hade 1½ timme på mig tills skjutsen (Johan) skulle komma och plocka upp mig.
Mörkt hade det varit hela dagen, men det blev än mörkare, och när jag kom till Haraldsby och skulle vika av på Sundsvägen insåg jag att det var mörkt och jag hade inga reflexer. Jag vek av mot Kvarnbo, där det är gatubelysning. Jag gick och gick, regnet öste ner och paraplyet blåste ut och in hela tiden. Jag gick och gick och kom fram till chipsbacken. Där var det en fruktansvärd trafik - och jag hade inga reflexer, så jag vände och gick tillbaka. När jag kom till Halraldsby "centrum" stannade jag, tog min tillflykt till en busskur och ringde Johan: Var i h-e är du???
Nå, han var inte långt borta, så inom kort satt jag i den varma bilen på väg hem...

Självständighetsdagen firades tillsammas med Elias. Vi var på marknad i stan och sedan roade vi oss här hemma. Vi var en tur upp till Isabells "fexet" och tittade på fåren och "tupparna". Vi hade Joels lådbilen med och när vi kom till lagoma backar åkte vi tillsammas, fammo satt längst bak och styrde. Väl hemma igen föreslog farmor att vi skulle åka nerför "vår" backe är hemma. Som ni alla vet är den ganska brant, men det ska vi nog klara, tänkte Farmor.
Men, oj vad det gick, bilen började vingla hit och dit, och mitt i allt styrde den rätt in i buskarna på vänster sida om vägen.
- Oj, i blommorna! sa Elias. Och farmor flög av och låg mitt på vägen, som tur var inte allvarligt skadad. Bara några blåmärken. Men Elias var fastspänd med säkerhetsbälte, så han klarade sig oskadd...
Varning: Ha era barn ordentligt försäkrade när dom ska vara hos farmor/mormor!

Utvecklingssamtal

Alla utvecklingssamtal är avklarade och man känner sig helt utpumpad!
I stort sett är det kul att sitta med föräldrarna och barnen i trevligt samspråk runt frågor de suttit hemma och funderat över. Man passar på att diskutera diverse små förbättringar som kan göras på det ena eller andra området, allt från att tträna månadernas namn hemma, eller att komma ihåg att räcka upp handen när man har något på hjärtat.
Och som tur är han man ingen aning om innan, närmardrömssamtalet kommer. Man sitter helt lugnt och trevligt och småpratar. Skämtar, för att mildra eventuella jobbiga kommentarer. Tonar ner omdömet, som kanske inte är av de bättre.
Och sedan... sedan kommer kniven mella skulderbladen när man minst anar det!
- Du, Fia-Lotta, gå ut lite, jag ska prata med Britt! väser föräldern ilsket.
Jaha, tänker man, nu ska det bli klgomål på någon annan elev, eller dess föräldrar.
När barnet avlägsnat sig lutar sig föräldern fram och spänner ögonen i en:
- Det pratas på byn att du är orättvis och har gullegrisar! Och du hjälper bara vissa av barnen!
De 5 litrarna blod vi har i blodomloppet, och som cirkulerar runt en gång/minut går mitt i alla dubbelt fortare. det susar i öronen av blodflödet. Ansiktet blir säkert illrött, det hettar och dunkar.
Vad säger människan??!!
- V-e-e-e-m säger det? stammar man.
- Nej, det säger jag inte. Jag bara säger som det pratas på byn jag!
Och hela raden av samtal är förstörd. Jag som tycket det var så trevligt med samtalen! Nej, fy f-n för utvecklingssamtal, känns det plötsligt. Fy f-n för att va lärare överhuvudtaget! Man skulle sitta i Mattssons kassan, då skulle man väl va den som får höra allt som "pratas på byn"!
Sen rannskar man sig själv. Har jag någon gullegris??? Joo, många, elva stycken (hela klassen), och några av gullegrisarna gillar man särskilt mycket. Fast det visar man inte - hoppas man...
Dagen efter, i utvärderingsboken frågar jag eleverna om de tycker att jag har någon gullegris och om det tycker de får tillräckligt med hjälp, lika mycket som de andra i klassen.
- Gullegris, vad är det? frågar många.
Men Fia-Lotta, hon visste precis vilka gullegisarna var. Det märktes att det hade diskuterats hemma. Stackars Fia-Lotta, som aldrig får läsa högt i klassen och aldrig får gå fram och skriva på tavlan.
Och lille Kalle. Han får heller aldrig hjälp, anser han. Han räcker upp handen först av alla, men jag bara går förbi och dessutom får han heller aldrig svara.
Ja, inte är det lätt! Man kämpar och kämpar med millimeterrättvisan, men ändå lyckas man inte helt. Och tyvärr är det ju så att var och en upplever sin verklighet. Det får man alltid ha i minnet som lärare.
Men man kan ändå aldrig få allting helt rättvist, hur man än försöker...