Polonäsen

Vi är mitt i oxveckorna och har sikte på sportlovet. Julen är utsopad och utdansad och alla har sina traditioner.
I vår skola dansar vi ut julen med hjälp av en polonäs, egentligen är det Nääsmarschen som vi alltid har kallat polonäs, jag vet inte varför.
Jag hade ansvaret för dansen för de äldre barnen, 4-6:orna.
Man behöver inte dansa pojke-flicka, utan i våra moderna tider kan man dansa pojke-pojke eller flicka-flicka.
När alla hade parat ihop sig kunde jag konstatera att det var ett fåtal som hade valt en partner av det motsatta könet.
- Alla i paren som står till höger är tjejer! upplyste jag. Möjligtvis såg jag några som skruvade på sig lite...
Gunilla började spela Vi gå över daggstänkta, och nu kom första problemet: man skulle hålla varandra i handen! Hur jag än ropade i mikrofonen kom de släntrande uppför salens mitt ½ m från varandra, i värsta fall med händerna i byxfickorna.
- Ni måste hålla i varandra! hojtade jag.
Nå, så småningom hade vi klarat av första turen och alla stod på linjer om 8 personer och tittade varandra i ryggen.
Nu kom andra turen, "serpentinen". Första raden skall ta sig bakåt mellan de andra raderna och vartefter slingan passerar skall man haka på till vänster.
Det blev en låååång slinga! Ca 70 barn var det, och man märker att salen är alldeles för liten!
Tredje turen är "tunneln". Första paret delade på sig och ställde sig mitt emot varandra och bildade en båge med armarna. Slingan fortsatte under bågen, och alla par ställde sig i båge när det kom igenom. Det blev en låååång tunnel att gå igenom, och nu märktes det att de tyckte att det var ganska roligt i alla fall!
När alla blivit en del av tunneln släppte man händerna och började klappa. Nu skulle första paret (som nu stod sist) ta varandra i händerna och dansa sidgalopp mellan alla paren, och ställa sig längst fram. Nästa par kom genast efter med sidgalopp, så att alla par så småningom sidgalopperat.
Nu vände sig alla in mot mitten av salen och där stod Benita och ledde "Raketen", klapp, klapp, klapp, stamp, stamp stamp... ända tills avgrundvrålet ljuder så att taket lättar.

Tillbaka i klassen frågar jag eleverna om det var kul.
- Ne-ej! hörs det här och var i klassen.
- Jaha, kanske vi ska strunta i polonäsen nästa år då?
Fundersam tystnad, tills en elev tar till orda:
- Nå, nog kan vi ju ha den, nå. Det är ju i alla fall en tradition!

Nu var det Nääsmarschen vi dansade, så här ser den riktiga polonäsen ut!