Släktträff

I söndags var vi med Matti och Mina i Skutviken. Åtminstone andligen.

12 kusiner och deras ättlingar mötte upp. Sammanlagt var vi 58 personer samlade på Skutviks Kalles kobete i tält från Birgittas partytält.

Några kom ihåg Matti och Mina. Det berättades historier och anekdoter.

"En besökare satt i köket i Skutviken och pratade med Matti.

- Har du gjort allting här själv?

- Jo, allting, utom kärringen och klockan!"

Vi gick på promenad och provsatte Mattis viloställen när han rörde sig mellan "Köffe", snickarboden, och sytningskojan nere vid viken. Två gånger behövde han vila. Han gick med två käppar de sista åren han levde. Typiskt artros, tänk om han hade kunnat få nya höftleder!

Rune och Ole ledde promenaden och provsatte sittstenarna.

Vi fick veta att Mina varje kväll sjöng en psalm på finska ur sin psalmbok. Det var Ole som fick ta del av andaktsstunden eftersom han sov i kammaren med Mina i flera år.

Det är ca 140 år sedan Matti och Mina föddes. Det har till dags dato gett upphov till 153 personer.

Släktträdet som jag gjorde är avfotograferat och kan vara läsligt digitalt. Den som är intresserad av att få det mailat får höra av sig!

Kusinträff

I onsdags hade jag en trevlig eftermiddag tillsammans med mina kusiner Anni, Ritva och Eva, alla ättlingar till Matti och Mina. Det var Anni som var initiativrik och sammankallde oss för att prata och titta på gamla fotografier. Doris skulle också ha varit med, men tyvärr blev hon krasslig och fick stanna hemma.
Vi hade alla foton med oss, och lustigt var att det var ungefär samma foton som dök upp i våra olika album. Vilken tur att de tog sig för att besöka fotografen förr, jag tror vi är mycket sämre på det i våra dagar. Nu har vi digitalkameror och kameror i våra mobiltelefoner. Men hur bestående är alla dessa digitala foton? Kommer våra barnbarns barnbarn att ha kvar bilder av oss? t o m Matti och Mina besökte fotografen i slutet på 1800-talet, och det fotot finns kvar.

En fin bild är gruppbilden från Axels och Ainos bröllop. Alla bröllopsgästerna är uppställda utanför "Gamla kojan" i gräset. Man kan föreställa sig hur det gick till när alla skulle placeras väl synliga för fotografen. Brudparet i mitten, lyckligt leende. Och vid sidan av brudgummen sitter Matti och Mina. De ser smått slitna ut där de sitter bland allt festfolket. Mina är 61 år och Matti 55.
I gräset framför Matti och Mina sitter lilla Oiva, sladdbarnet som Mina fick på ålderdomen. Hon sitter med sin bästa kompis Margit Tuomikoski. Man ser att de är kompisar, de lutar sig lite mot varandra.
Vid brudens fötter sitter hennes lill pojke, en liten baby i 1-årsåldern.
Brudgummens bror Kalle är marskalk. Han har brudens syster Anni vid sin sida. Hon är vacker som en filmstjärna.
Apotekarn är inbjuden till det fina bröllopet. Han är den ende som är iklädd hatt på fotot. Framför honom sitter hans son, finklädd i sjömanskostym.
Det är en brokig samling som kommit. Många släktingar och nästan hela byn.

Matti och Mina

Man undrar över hur Matti och Mina hade det, det första året som torpare i Skutviken. Hur såg stugan ut, dit de flyttade med sina 5 pojkar? Hur var åkrar och ängar i skick?

Torpet Skutvik hade stått öde och tomt i flera år när Matti tog över efter Mickel Mickelsson och hans hustru Serafia Andersdotter. De hade bara en dotter, Albertina Serafia Mickelsdotter, som egentligen var Serafias barn för äktenskapet. Deras ende son Johan Georg dog redan vid 3 månaders ålder. De lämnade Skutviken ca år 1900 och flyttade till Saltviks socken.

Man kan föreställa sig att torpet hade vuxit igen en hel del på 7 år. Husen var förfallna. Det blev mycket arbete för Matti och Mina att ställa allting i ordning och göra det beboeligt. De båda äldsta pojkarna, Armas, 14 år och Nicko 11 år, fick säkert hjälpa till så mycket de kunde. Småpojkarna Knut, Axel och Kalle var inte till mycket nytta.

Dessutom var Mina gravid igen, i februari 1908 föddes Hulda Linnéa, den första dottern i familjen. Det var en stor lycka för Mina att äntligen ha fått en dotter som kunde hjälpa henne med kvinnfolkssysslorna så småningom.

Det var också en tröst i sorgen efter äldste sonen Armas, som dog på Nyårsaftonen 1907.

Sedan följde några lugna år fram till Första världskriget. Matti och Mina var båda idogt arbetande människor, så Skutviken blev snart i gott skick. Man jobbade och slet på sitt torp och gjorde dagsverken på Herrgården. Matti var en duktig smed och fick göra sina dagsverken i smedjan på Herrgården. Han byggde även en egen smedja på gården, i bergssluttningen som vätter mot viken, ganska långt från boningshuset p g a brandrisken.

Lilla Linnéa var på sitt femte år när hon fick en lillebror, Illjas Artur, född i oktober 1912. Man kan föreställa sig Linnéas glädje över sin lillebror, med tanke på alla hennes äldre bröder. Och sorgen när Illjas dog bara 5 månader gammal. Det var andra sonen Matti och Mina miste.

Sedan kom kriget, Första världskriget. Kanske det inte inverkade så mycket på Mattis och Minas liv, eftersom de var själhushållande torpare. De hade säkert mat för dagen och kläder på kroppen. Men, de var ju ryssar, kanske man var tvungen att ge hästar till armén? Var man tvungen att leverera andra förnödenheter också?

I maj 1916 fick Linnéa en lillasyster, Oiva Ingeborg. En efterlängtad lillasyster och en dotter till i huset. De äldsta sönerna var redan vuxna eller nästan vuxna. Nicko var 20 år när Oiva föddes, Knut var 17 och Axel 15. Var de kvar hemma på gården då? Eller hade de jobb någon annanstans?

Mina var på sitt 51:a år när Oiva föddes, det var sent i livet att få barn och det var hennes åttonde förlossning.

1917 blev Finland självständigt och 1918 var kriget slut. En lättnad för alla, och en konstig känsla: nu var Matti och Mina finnar, inte ryssar längre!

I torpet i Skutviken talades enbart finska. På Herrgården talades mycket finska eftersom en stor del av arbetarna där var hitflyttade från Finland. Man var nu dessutom finnar i ordets rätta bemärkelse, och på den tiden fanns ingen språkpolitik, det var helt naturligt att man skulle använda sitt modersmål. Men barnen från Skutviken lärde sig också svenska i kontakten med övriga ortsbor, de blev tvåspråkiga.

Men Matti och Mina pratade inte svenska. Säkert kunde de både tala och förstå språket om de hade ansett det som nödvändigt.

Matti och Mina

Matti och Mina bodde flera år på Nytorpet på Kastelholms gård. Matti jobbade på gården, och det gjorde Mina säkert också i mån av möjlighet, barnen kom ju i rask takt.
Armas föddes 1 dec, knappt en månad efter vigseln. När han blev äldre visade det sig att han hade en speciell talang, han kunde rita. Han ritade av djur och människor så naturtroget så att det såg ut som fotografier. Han hade häften fulla med fantastiska blyertsteckingar.
I maj 1896 kom Nikodemus och i januari 1999 föddes Knut.
De första åren på detta nya ställe var säkert inte helt problemfria. De hade kommit till en svenk trakt, själva var de helt finskspråkiga. Men på herrgården talade många av tjänstehjonen finska, det kändes säkert skönt.
Och bara ett stenkast bort, på torpet Näs bodde Minas bror Nestor och hans familj. Kanske knallade Mina iväg till Nääs för att hälsa på sin svägerska.
I Näs fanns det redan 5 barn i stugan vid sekelskiftet. Toini och Hilda var 11 och 12 år, de var lite för gamla för att leka, och dessutom var de nog tvungna att hjälpa till med sysslorna.
Alina var klen, hon var 5 år, och man undrade om hon skulle få uppleva sin sexårsdag. Hon var ett år yngre än Mattis och Minas Armas.
Georg var precis lika gammal som Nikodemus, 4 år. Armas, Georg och Nikko lekte säkert mycket tillsammans.

Med sig vid bordet hade Mina och Augusta sina minstingar, Knut och Ruben. Knut var fortfarande späd, men Ruben var 1½ och kunde tulta runt på egna ben i stugan. Kanske Toini och Hilda tog med småbarnen ut på backen så att Mina och Augusta fick sitta i fred och prata.

Augusta var en speciell kvinna. Hon hade kunskaper som inte alla hade. Ett av hennes specialiteter var fosterfördrivning. Men det var något som Mina aldrig skulle utsätta sig för. Mina förstod sig inte riktigt på sin svägerska i det fallet. Det kunde aldrig föra någonting gott med sig att syssla med sådana saker.

1900 dog lilla Alina och sedan flyttade Nestor och Augusta med resten av barnaskaran till Haraldsby.

Det kom nya torpare till Näs, först en Herman Henriksson som bara stannade en kort tid. Sedan flyttade Karl Gustav Lindström in och ett par år senare Petter Jonasson. Knappast hade Matti och Mina så mycket utbyte av dessa torpare som kom och gick. De var alla svensktalande.

1907 flyttade Matti och Mina till Skutviken och skrevs som torpare. Barnaskaran hade vid det laget utökats med Axel och Karl.
Samma år drabbades familjen av sorg. Armas, äldsta sonen, hade på hösten varit ut på isen och gått ner sig. Han blev så nerkyld att han blev sjuk och fick lunginflamation. Nätt och jämt överlevde han julen, och på Nyårsafton 1907 dog han. Den konstnärliga Armas, nyss fyllda 14 var borta. Hans teckingar fanns kvar, men tyvärr är även de borta idag, 100 år senare.
Det måste ha varit ett hårt slag för Matti och Mina.

Minas svägerska Augusta hamnade på tukthus då hon misslyckades med en fosterfördrivning och kvinnan dog. Men då var hon redan skild från Nestor.

forts Matti och Mina

Även i början på förra seklet lade man vikt vid att föreviga sig själv för kommande generationer.

Matti och Mina begav sig till fotografen, kanske det var ThornCliff i Ämnäs.

De klädde upp sig i sina bästa kläder. Matti i kritstrecksrandig kostym och bästa kyrkhatten. Jackan knäpptes bara med översta knappen så att klockkedjan skulle synas. Den broderade halsduken var pricken över i-et.

Mina hade bästa klänningen. Säkert var det samma klänning som hon hade på vigseln. Runt halsen bär hon ett kors, kanske det är i silver och kragen hålls ihop av en brosch. Håret är stramt samlat i en knut i nacken, så som det anstår en ärbar kvinna.

Det gällde att kunna stå stilla tills bilden var exponerad, det tog flera minuter. Man fick stå stadigt och hålla i sig så man inte rörde sig. Mina håller stadigt i Mattis axel.

Matti, bredbent med arbetsnävarna på varsitt knä, håller sammanbitet anletsdragen i skick.

Tack Matti och Mina, för att ni gjorde er det stora besväret att besöka en fotoateljé så att vi, över 100 år senare, får se hur fina och stiliga ni var.

Tyfus

I maj 1867 utbröt en tyfusepidemi i Bötom. Man kan undra var Husbonden på Brusi gård Adolf Malakiässon, 50 år, fick smittan, men den 1 maj avled han. Under sommaren dök det upp ett och annat fall, värst var det i juli då 9 personer dog.
Våren och sommaren 1868 härjade tyfusen som bäst, och den värsta månaden var maj, då 23 personer dog.
Tyfussmittan låg kvar över bygden ända till sommaren 1869, men det var bara enstaka peroner som som strök med.
Vår släkting Torparen Malakias Israels:s Myllykoski dog av tyfus vid 54 års ålder.
Sammalagt dog 135 personer i tyfus under tiden maj 1867 - juni 1869. Av dem var 35 barn.

Susning.nu förklarar:

Epidemisk tyfus. En svår, smittsam infektionssjukdom orsakad av en rickettsiaart, som överförs till människan av löss. Typiska symtom är hög feber, frossbrytningar, huvudvärk, muskelsmärtor och ett upphöjt, småfläckigt hudutslag som ofta blöder. Psykiska symtom, t ex hallucinationer, förekommer. Epidemisk tyfus sprids med klädlöss (Pediculus corporis) eller huvudlöss (P. capitis) som i samband med bett kan lägga avföring innehållande Rickettsia prowazekii. Efter 6–15 dagar uppkommer feber, frysningar, muskel- och huvudvärk, ett hudutslag samt ofta blödningar i slemhinnor. Mjälten är förstorad. Vid obehandlad sjukdom är dödligheten stor – ca 40%. Historiskt har fläcktyfus haft stor betydelse och var förr mycket vanlig under krig och i samband med hungersnöd. Detta beror på att spridningen av infektionen förutsätter dålig allmänhygien.

Matti och Mina

Torparen Malakias Niemi, eller Storå på Vesterback gård i Bötom och hans hustru Johanna Lovisa Thomasdotter blev vigda en vacker försommardag, den 6 juni 1858. Det var startskottet till att en äventyrlig syskonskara började se dagens ljus.
Den 9 november 1865 föddes dottern Vilhelmina. Hon var inte första barnet. Flera söner hade fötts före henne.
Johanna Lovisa var 37 år vid förlossningen, ingen hög ålder att få barn vid på den tiden. Man började inte få barn så tidigt, däremot var det inget ovanligt att man ännu långt efter 40 fyllda nedkom, såvida man var i livet själv. Det gällde att få många barn, en stor del avled innan de hunnit fylla 1 år.

Man döpte barnen så fort som möjligt, lilla Vilhelmina döptes redan 3 dagar gammal. Man måste få barnet upptaget i församlingen innan det dog.

Inte kunde Malakias och Johanna Lovisa då ana att flickan skulle dra iväg med en ung pojkspoling till dräng ända till Åland. Med segelfaryg, sätta livet på spel!
Men den unge drängen Matts Konstantin Mattsson Myllykoski, blott 20 år, kollrade bort den 7 år äldre Vilhelmina totalt. Och utan betänkligheter flydde hon med Matti till det fjärran Åland. Det rika Åland, där man kunde skapa sig en framtid. Hennes bror hade rest före henne och tillsammans med Matti tvekade hon inte att följa efter.
Men gamla Malakias var förkrossad. Aldrig skulle de få se dottern igen! Borta på de avlägsna öarna var hon för alltid förlorad.


Matti hade lovat att när de kommer till Åland ska de gifta sig så att de kan bo tillsammans. Och det löftet höll han också. Men det blev inget vackert försommarbröllop för Matti och Mina, som hon vardagligt kallades. Den 5 november, 4 dagar före Minas 28-årsdag vigdes de båda samman till man och hustru. Och Matti var bara 21 år.

Detta handlar om min mormor och morfar och fantasin har haft ett finger med i spelet. Men stommen är sann och det är kanske inte så svårt att föreställa sig omständigheterna runtomkring...

Ny passion

Min nya passion är släktforskning. Man kan studera kyrkböckerna på Intenernet. Perfekt sysselsättning när man är handikappad och orörlig, som jag är nu.
Man blir sittande i timme efter timme, en hel dag, försjunken i namn och titlar från svunna tider. Födslar, giftermål. Somliga par dyker ofta upp med ett nytt barn som döpts. Vanligt förekommande är pigor som fått barn utan någon fader omnämnd. Ibland står att "Faddrarna uppgav den eller den bondssonen som fader": På ett ställe noterade jag att det stod"Faddrarna upp gav som fader en eller annan Herre".
Vanligt folk tituleras väldigt enkelt: Dr. And. Johanss. eller p. Stina Mattsdr. Sen ser man en titel som är så lång att inte raden räcker till: Student Äreborne och Vählhållne Hr Gabr. Lihr och Dygdesamma Anna Lena Sahrström. Man fattar att det är fina människor som gift sig.

Våra förfäder från pappas sida har varit sjömän. "Jagt Båtsman" och "Coopvaerd Matros" förekommer i samband med namnet Lundberg på flera ställen. Lundbergarna fanns i Kimito och Korpo. Faktiskt fanns en skräddare Lundberg i Korpo i mitten av 1700-talet, men jag vet inte säkert om det är samma släkt. Svårt att tänka sig att en lundbergare skulle ha tålamod att sitta med korslagda ben på bordet och sy.

Jag får leta vidare i kyrböckerna, det värsta är att då hinner man inte med något annat. Och timmarna rinner iväg...

Dödsorsak

När man är hemma som konvalecent får man underliga hobbies.
Jag har studerat kyrkböcker på nätet och fastnade för dödsorsker. Förr i tiden kunde man dö av det mesta, tydligen.
En vanlig dödsorsak bland spädbarn var "uppkastning". Men även äldre kunde dö av denna hemska åkomma.
Feber och "hetsig feber" förekommer ofta. Och "fråssa".
En sjukdom man inte skulle vilja ha är "tärande sjuka". Och "torrvärk" låter inget vidare. Jag undrar om det var just "torrvärk" jag hade före operationen? Tur jag fick hjälp i tid!
En liten flicka i 2-årsåldern dog i "mask". Kan man tänka sig något värre att dö av!?
Många barn dog annars av "ob b sj", vilket väl betyder "obekant barnsjukdom". Man tog inte så noga reda på dödsorskaen på 1700-talet.
Många äldre dog av "ålderdom". Man kunde dö av ålderdom redan i 60-årsåldern...