Room

Den här boken handlar om Jack. Han har just fyllt 5 år, och han har aldrig varit utanför The Room. Det är hela hans värld, och han tror inte på att nåt annat existerar. Hans mamma har byggt upp hela deras tillvaro i rummet. De har fasta rutiner och regler. De tränar och pysslar och läser. De har TV, så Jack har kunskap om mycket, men han tror att TV-världen är påhittad. 

Mannen som håller dem fångna kallar de Svarte Man. Han kommer på kvällarna och då sover Jack i garderoben. 

Mamma funderar till slut ut en plan för hur de ska kunna ta sig ut ur rummet. Och det är när de kommit ut efter 7 år i fångenskap som de verkliga problemen börjar...

Jag rekommenderar verkligen den här boken. Den är skriven utifrån en femårings perspektiv. Emma Donoghue har prickat in barnets tankegångar och synsätt perfekt.

Boken är även filmatiserad och hade premiär i Sverige den 18 mars 2016

Brie Larson fick en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll.

Konsten att höra hjärtslag

Min senast lästa bok heter Konsten att höra hjärtslag av Jan-Philipp Sendker. Det är en underbar kärlekssaga som utspelar sig i det fattiga Burma där pappan till bokens "jag" är född. Pappan, Tin Win blir föräldralös som liten, men blir omhändertagen av en kvinna i byn. Så småningom blir han blind. Han går i skola i klostret i den lilla staden, och det visar sig att han är enormt begåvad. 

När han träffar Mi Mi förändras hans liv. Hon blir hans ögon, och hon styr honom genom gator och torg, vägar och stigar när de båda utforskar omgivningarna för att ta reda på var alla ljud som Tin Win hör kommer ifrån. Hans hörsel utvecklas så väl så att han kan höra hjärtslagen på folk som går förbi. Tin Win blir hennes ben, för hon är född med missbildade fötter och kan inte gå. Hon blir hans ögon. De är oskiljaktiga ända tills han kallas till sin rika onkel i huvudstaden för att undersöka om hans ögon går att operera.

Vill du läsa en sorglig berättelse med fantastiska poetiska beskrivningar ska du läsa denna bok. Slutet är ledsamt och oväntat, och jag var tvungen att läsa om det innan jag riktigt förstod hur boken slutade.

Jan-Philipp Sender är från Tyskland och har jobbat som utrikeskorrespondent i USA och i Asien. Numera är han enbart författare och bor i Berlin.

Det finns en fortsättningen på konsten att höra hjärtslag: Hjärtats innersta röst. Den handlar om Tin Wins dotter Julia. Jag har inte läst den boken än, men kommer garanterat att göra det! 

Egalias döttrar

När jag nu ändå är inne på jämställdhet har jag ett boktips:
Egalias döttrar av Gerd Brantenberg.

"I Egalia råder fred och fruktbarhet. Det är kvinnan som är det starka könet, ett självklart faktum, eftersom det är kvinnan som kan få barn - medan mannen ses endast som en producent av sperma. Eftersom mannen är det svaga könet indikeras att han också är mindre värd. I detta perspektiv är kvinnan förmer än mannen på alla områden. Sålunda är varje pojkes önskan att få faderskapsskydd av sin kvinna. Att mannen ska gå hemma med barnen är självklart. Det är ju kvinnan som jobbar - och vem skulle ta hand om barnen annars? De män som trotsar de rådande normerna döms ut som känslokalla och egoistiska. I led med denna manssyn tycker kvinnorna sig ha rätt att roa sig efter jobbet, ragga upp yngre pojkar på krogar och förvänta sig ett rejält mål mat när de kommer hem. Det återstår för mannen att pryda sig för att tilltala kvinnorna. Den viktigaste symbolen av dem alla är förstås penishållaren. Denna är utformad att stå rakt upp (eftersom hängande penisar är lite äckligt och visar på oengemang). Penishållaren är självklart inget bekvämt, men den betyder mycket för mannens antagna potens och männen ägnar mycket tid åt att pryda sig själva."

"Egelias döttrar" är en kultbok skriven på 70-talet av norskan Gerd Brantenberg. Trots att normerna väl har förändrats lite sedan 70-talt plockar den fortfarande poäng, framför allt genom den språkliga form som Brantenberg valt att berätta på för att belysa hur ett motsvarande matriarkat skulle se ut.
Istället för "man" används ordet "dam" (detsamma gäller t ex som uttrycket "Dam Gud!" (= Herre Gud!". Alla yrken står i kvinnoform. Vi möter sjökvinnor och brandkvinnor. Denna språkliga kontrast är mer upplysande än hela historien sammantaget. Vårt språk har till större delen manlig utformning - att läsa motsvarande, fast i kvinnlig form, känns lite som att ha på sig kläderna bakochfram. Exakt hur mycket värdering man ska lägga i detta - är tveksamt, men att vårt språk är utformat med manliga förtecken är uppenbart.
Denna historia är tillspetsad å det grövsta. Kvinnorna är som de allra mansgrisigaste män man kan föreställa dig. (Taget från Smulelitens blogg, läs mera där!)

Jag har inte själv läst boken ännu, men funderar allvarligt på att låna den, den finns på biblioteket såg jag när jag var in på Katrina

Julgransexpedition

Vi sjösatte Robuster och begav oss ut på julgranexpedition. Med anledning av heta tips från gubben och gumman på Träflyte styrde vi fören mot Stora Granviken.



Solen sken och vattnet kluckade mot aluminiumstäven. Om det inte hade varit för överlevnadsoverallerna kunde det ha varit mitt i juli.
Framme i Stora Granviken tog vi iland vid en lämplig liten bergknalle och traskade upp några tiotal meter. Där stod dom och hukade när dom såg sågen.



För ingen av våra åländska granar är så dum som H.C. Andersens gran i sagan. Den trodde det var någor fint och glamoröst att vara julgran.
Nej, våra granar vet precis vilket öde som väntar en julgran. Därför vränger dom till sig, ställer sig sneda och kröker topparna så fort man får ögonen på dem.



Och jag tror t o m att de hukar sig och springer iväg en bit när man vänder ryggen till, för flera gånger gick vi tillbaka till en gran som vi sett tidigare, men då fanns den inte kvar längreSå småningom hade vi enats om en liten tät och fin gran, inte för vid, men ändå något Disney-formad. Tillbka i båten delade vi på färdkosten, en cider.
Det var min tur att ro, Johan rodde på ditvägen, nämligen.




Nu står granstackaren på altan i en hink vatten och väntar på julafton när den ska få komma in och bli finklädd.


Så här ser det alltså ut den 22 december 2008 på Öjsundet...

Aboriginerna

Jag stod vid Liscos pocketboksnurra och valde litteratur till segelsemestern när jag fick ögonen på en liten bok som heter Rabbitproof fence av Doris Pilkington. Den handlar om tre aboriginska flickor som rymmer från ett läger för halvblodsaboriginer i sydvästra Australien. Det är en sann skildring av en epok i Australiens historia som ger kalla kårar utefter ryggraden när man hör talas om den.
På 1930-talet började man samla in aboriginska barn med vit pappa till läger där de skulle få "utbildning", rättare sagt, de skulle skolas upp till slavar åt de vita. Alla barn som hade lite ljusare hy samlades in, så även de som var hel-aboriginer, men råkade ha ljusare hy, rövades bort.
Ända till 1970 fortgick denna verksamhet. 100 000 barn rövades bort från sina familjer. De hamnade på läger som mycket påminner om koncentrationsläger där de blev rakade på huvudet och inhysta i stora sovsalar. De blev förbjudna att tala sitt språk. Många såg aldrig sin familj igen.
Doris Pilkingtons berättelse handlar om hennes mor Mollys flykt tillsammans med sina systrar/kusiner från ett sådant läger tvärs över konitinenten från söder till norr, tillbaka hem till sina familjer.
Om du är intresserad av aboriginernas historia finns en bra sida här !
När man läser om detta kommer man osökt att tänka på de finska barnen som evakuerades till Sverige under kriget.

Hissvägraren

I torsdags var jag till Stadshuset på teater med Anni och Ritva, mina kusiner. Vi såg Hissvägraren med Lasse Pöysti. Pjäsen är skriven av Bengt Ahlfors, och är en tragikomisk berättelse om ensamhet.
Lasse Pöysti är 81 år, pjäsen var en monolog på 90 minuter utan paus. Man kan lugnt säga att det är en prestation av vilken människa som helst att hålla en monolog på 90 min utan paus, och särskilt beundransvärt är de när man uppnått en sådan ålder. Tänk bara att komma ihåg allt man ska säga!
Huvudpersonen, man fick aldrig reda på hans namn, levde ensam i den lägenhet där han bott i hela sitt liv, först med sin mamma och sedan med hunden Kafka, som sedan blev överkörd av en bil.
Hissen hade spelat en stor roll i hela hans liv. Det var en gammal hiss av märket Kone, men när man kom in i hissen såg man namnet i spegeln, så han kallade hissen för Enok.
Enok var en god lyssnare. Han åkte upp och ner emellan våningarna, och om man bodde på 7 :de våningen hann man anförtro honom en hel del - om man var ensam i hissen, vill säga. Ibland råkade man ju ut för det pinsamma att vara tvungen att åka med någon annan i hissen.
När vår huvudperson blev gammal blev han ordinerad av sin läkare att börja motionera - absolut inte ta hissen! Och slut var de trevliga konversationerna med Enok. Fast... han fuskade en hel del, han gjorde upp ett system: när Enok var på 1:an eller 2:a, möjligtvis 3:an fick han åka med honom. Men om Enok var uppe på 7:an måste han ta trapporna. Ja, om han hade en tung kasse, då kunde man ta Enok även från 7:de och 6:e våningen, ja även 5:an och 4:an i värsta fall, beroendes på hur tung kassen var. Och det var ju också flexibelt.
Eftersom han inte kunde prata med Enok alla dagar började han gå på begravningar och vigslar. Han kände ju inte människorna som dött eller gifte sig, men han höll sig i bakgrunden och kunde gälla för en avlägsen släkting.
Och en gång gick han på bordell och träffade Diana! Fast de pratade bara, eller han pratade, Diana lyssnade.

Det var många händelser och sidospår, och den röda tråden ensamhet genomsyrade hela pjäsen. Och man kunde se allting framför sig, Enok, invånarna i huset, det ensamma livet i hela sin sorgliga skepnad. Men även humorn, lösningarna och knepen att mildra sin ensamhet. De komiska konsekvenserna av små lögner och infall.
Ja, det var en fantastisk pjäs med både skratt och tårar, och slutklämmen, då Lasse kommer in med sin tax blev succen ett faktum!
Faktiskt en av de bästa teaterpjäser jag sett.

Nästa lördag ska vi till Stockholm och se musikalen Dr Jekyll and Mr Hyde. Få se om den får lika fina recensioner här på min blogg...

Tarmrening?

Jag har läst ut min bok om "rensa-i-röran" och fått reda på viktiga saker! Det som jag blev mest chockad över var hur våra tarmar egentligen ser ut! Under 50 år har man ätit mat som gjort att tarmarna slemmat fast. Lager på lager av slem fastnar i tarmsystemet. Där ligger det och ruttnar, och man har till och med hittat rester av modersmjölk i tarmarna på gamla människor som dött.
En frisk tjocktarm ska väga ca 2 kg, men man har hittat tarmar vi obduktioner, som vägt 18 kg! Alltså kan man gå ner 10-15 kg bara genom en tarmrening!
En normal tarm ska ha en diameter på 5,5 cm. Men många har tarmar är 20 cm tjocka p g a allt slam på insidan! Och ändå är kanalen som går igenom bara så tjock som en blyertspenna! Nej, nu måste vi alla tänka på att rena våra tarmar!
Hur reningen går till framgår tyvärr inte riktigt i boken, men man ska nog uppsöka någon specialist.
Jag medger att boken spårade ur lite i slutet, men själva rensningen av huset framskrider bra. Jag skaffade hem hyllplan igår, och Johan skruvade snabbt upp dem i "hobbyrummet". Sedan började vi plocka dit saker. På 10 min var hyllorna fulla, och jag hade inte ens hunnit få dit mina hustavelingredienser.
- Men vi ska ju sortera bättre sedan, tröstade Johan mig.
I kväll blir det fortsatt sortering och röjning. Vi håller samtidigt på att tömma "spritgarderoben" (ett namn som hänger med sedan ungarna var tonåringar och vi hade all sprit inlåst). Spritgarderoben ska bli klädkammare nu, men jag tror att namnet kommer att kvarstå...
Vi har redan spekulant på garderoberna - Bror var intresserad, men han krävde att få ett gåvobrev!

Rensa i röran

Måndag morgon, kvart före 8 och det syns en rodnad ovanför Storängsberget. Det ser lovande ut. Dessutom har jag sportlov, så jag har alla chanser att njuta av en fin dag. -1 grad ute, ser jag att det är också!
Jag läser just nu en bok som heter "Rensa i röran med feng shui" av Karen Kingston. P g a den boken upptäckte jag igår att det var fruktansvärt dammigt och mattan var skitig i tvättstugan. Jag stoppade mattan i tvättmaskinen och tog fram dammsugaren. I bara farten slet jag ur lakanen i sängen och stoppade dem i den andra maskinen.
Johan tittade konstigt på mig och frågade vad jag höll på med. Jag viftade menande med boken och förklarade att smutsiga golv och mattor tar en massa energi. Liksom överbelamrade ytor, skräpkammare och prylsamlingar.
Sedan satte jag mig ner och fortsatte att läsa i "Rensa-i-röran-boken".
-Men ska vi göra något åt skräpkammaren då? undrade Johan. Som vi har pratat om så länge...
Jo, vi har talat om att förvandla det gamla gästhemsköket till ett litet hobbyrum där vi kan ha våra verktyg, mina hobbygrejer och div annat som nu finns lite här och var i skåp, lådor, garderober och källare. (Fråga vad vi inte har - men fråga inte var vi har det?) Hur ofta har vi inte åkt till Mattssons och köpt en pryl som vi vet att vi har men inte hittar! Så vi har nu dubletter och tripletter av en hel del saker.
Så medan jag satt vid datorn och planerade gillesdansen stökade Johan ute i lilla köket. I ett huj var det tomt sånär som på hörnskåpet i furu. Var placera det?
Vi har garderober överallt i huset, och dom är fulla med kläder som vi kanske ska använda någon dag (man ska inte slänga något, det kan bli krig, så sa alltid mamma Oiva). Men behöver vi alla dessa garderober? Nä! Vi bär ut ett par så får vi rum med hörnskåpet, som är fint och som vi vill spara.
Så nu står det två fina garderober på altanen. Bortskänkes till den som behöver! Man får hämta dem själv! Ett runt köksbord och 4 pinnstolar blev också över. Någon som behöver?
För det har jag lärt mig i rensairöran-boken: det man inte behöver ska man göra sig av med. Det stjäl mycket energi.
På Bali har man bara en kniv per hushåll. Den använder man till allting. Och en liten barnunge på Bali kan på bara någon minut skala en ananas.
I vårt hus har vi minst 10 olika knivar, men jag undrar om jag har en kniv som passar till att skala ananas med...
I dag har jag fått i uppdarag att köpa hyllplan på Mattssons. Det ska bli en hel vägg med hyllor i vårt nya hobbyrum. Där ska vi ordna alla våra saker, helst i alfabetisk ordning, så man lätt hittar allting. Bror ska komma med jeepen och frakta våra hyllor.
Nu ska vi rensa i röran!

Himmel över Everest

Chomolungma, det tibetanska namnet på världens högsta berg, eller det nepalienska namnet Sagarmatha, är miljön i David Lagerkrantz bok Himmel över Everest. Namnet Mont Everest kommer från Sir George Everest, som på 1840-talet registrerade platsen för världens högsta topp. Jag tycker Chomolungma är mycket vackrare namn.
På Chomolungma bor gudinnan Miyolangsangma. Hon är god, men även lättretad. För att få en lyckosam expedition måst man leva kyskt och sköta sina böner och offer till gudinnan.
Det vet de nepalitiska sherpas som deltar som bärare och tjänstefolk i de flesta expeditioner. Men västerlänningarna bryr sig inte mycket om Miyolangsangma. Pliktskyldigt utför de ritualena runt bönestuporna. Kanske det är därför som närmare 200 människor fått sätta livet till på Chomolungma?
Berget har blivit världens högst belägna soptipp. Sedan berget först bestegs 1953 har där lämnats allehanda bråte kvar. På toppen finns flaggor, syrgastuber, hårlockar, allehanda sopor, t o m en navelsträng har någon lämnat efter sig. Längs den lättaste vägen, Sydpasset återfinns alltmöjligt bråte: packningar, tält, utrustning, rep och de blå väskor som innehåller lik. Dör man där blir man kvar. Man blir begravd i himmelen.
Chomolungma har blivit ett turistmål. Man betalar upp till 70 000 dollar för att bli förd upp på berget. Duktiga guider kan göra sig en förmögenhet, det gäller bara att ha lyckade turer bakom sig. Alla turer är inte lyckade.
1996 inträffade en katastrof på berget. 12 människor dog i en snöstorm. Svensken Göran Kropp besteg berget då, och passerade alla de döda och döende människorna. Det är den händelsen som gav Lagerkrantz inspiration till Himmel över Everest.
Läs boken!

Vintersolstånd

Jag har under julen läst Vintersolstånd av Joyce Carol Oates. Enligt baksidan är det en psykologisk studie av två kvinnors exalterade smärtfyllda förhållande.

Monica Jensen är en ung lärarinna som kommer till en lite småstad och börjar jobba på en internatskola för pojkar. Sheila Trask är en bohemisk konstnär med både alkohol- och andra drogproblem. De båda kvinnorna blir grannar och börjar konstigt nog umgår flitigt, trots att Monica egentligen inte alls tycker om Sheila.
Monica är en ambitiös och ordentlig person, som är mån om att göra bra ifrån sig. Hon vill bli omtyckt och respekterad. Vänskapen med Sheila drar succesivt ner henne psykiskt. Hon blir fångad av Sheilas dominerande personlighet om hon vill eller inte.

Det här är en sån bok som man funderar över varför man läser, men man kan inte heller sluta och bara lägga den ifrån sig.

Ny bok

Stieg Larsson-boken är utläst! 566 sidor spänning från början till slut... pust, det var nästan jobbigt! Man får mindre gjort när man håller på med en bra bok. Man tar varje tillfälle i akt att läsa några sidor. Det känns tråkigt när boken är slut sedan.
Som tur är finns det miljontals bra böcker att fortsätta med. Min nästa bok heter Box 21 av Anders Roslund och Börge Hellström, även den lånad av Jenny.
Enligt Gomorron Sveriges recensent är det "en fruktansvärt bra kriminalroman". Få se om jag har samma uppfattning...