Matti och Mina

Man undrar över hur Matti och Mina hade det, det första året som torpare i Skutviken. Hur såg stugan ut, dit de flyttade med sina 5 pojkar? Hur var åkrar och ängar i skick?

Torpet Skutvik hade stått öde och tomt i flera år när Matti tog över efter Mickel Mickelsson och hans hustru Serafia Andersdotter. De hade bara en dotter, Albertina Serafia Mickelsdotter, som egentligen var Serafias barn för äktenskapet. Deras ende son Johan Georg dog redan vid 3 månaders ålder. De lämnade Skutviken ca år 1900 och flyttade till Saltviks socken.

Man kan föreställa sig att torpet hade vuxit igen en hel del på 7 år. Husen var förfallna. Det blev mycket arbete för Matti och Mina att ställa allting i ordning och göra det beboeligt. De båda äldsta pojkarna, Armas, 14 år och Nicko 11 år, fick säkert hjälpa till så mycket de kunde. Småpojkarna Knut, Axel och Kalle var inte till mycket nytta.

Dessutom var Mina gravid igen, i februari 1908 föddes Hulda Linnéa, den första dottern i familjen. Det var en stor lycka för Mina att äntligen ha fått en dotter som kunde hjälpa henne med kvinnfolkssysslorna så småningom.

Det var också en tröst i sorgen efter äldste sonen Armas, som dog på Nyårsaftonen 1907.

Sedan följde några lugna år fram till Första världskriget. Matti och Mina var båda idogt arbetande människor, så Skutviken blev snart i gott skick. Man jobbade och slet på sitt torp och gjorde dagsverken på Herrgården. Matti var en duktig smed och fick göra sina dagsverken i smedjan på Herrgården. Han byggde även en egen smedja på gården, i bergssluttningen som vätter mot viken, ganska långt från boningshuset p g a brandrisken.

Lilla Linnéa var på sitt femte år när hon fick en lillebror, Illjas Artur, född i oktober 1912. Man kan föreställa sig Linnéas glädje över sin lillebror, med tanke på alla hennes äldre bröder. Och sorgen när Illjas dog bara 5 månader gammal. Det var andra sonen Matti och Mina miste.

Sedan kom kriget, Första världskriget. Kanske det inte inverkade så mycket på Mattis och Minas liv, eftersom de var själhushållande torpare. De hade säkert mat för dagen och kläder på kroppen. Men, de var ju ryssar, kanske man var tvungen att ge hästar till armén? Var man tvungen att leverera andra förnödenheter också?

I maj 1916 fick Linnéa en lillasyster, Oiva Ingeborg. En efterlängtad lillasyster och en dotter till i huset. De äldsta sönerna var redan vuxna eller nästan vuxna. Nicko var 20 år när Oiva föddes, Knut var 17 och Axel 15. Var de kvar hemma på gården då? Eller hade de jobb någon annanstans?

Mina var på sitt 51:a år när Oiva föddes, det var sent i livet att få barn och det var hennes åttonde förlossning.

1917 blev Finland självständigt och 1918 var kriget slut. En lättnad för alla, och en konstig känsla: nu var Matti och Mina finnar, inte ryssar längre!

I torpet i Skutviken talades enbart finska. På Herrgården talades mycket finska eftersom en stor del av arbetarna där var hitflyttade från Finland. Man var nu dessutom finnar i ordets rätta bemärkelse, och på den tiden fanns ingen språkpolitik, det var helt naturligt att man skulle använda sitt modersmål. Men barnen från Skutviken lärde sig också svenska i kontakten med övriga ortsbor, de blev tvåspråkiga.

Men Matti och Mina pratade inte svenska. Säkert kunde de både tala och förstå språket om de hade ansett det som nödvändigt.