Matti och Mina

Torparen Malakias Niemi, eller Storå på Vesterback gård i Bötom och hans hustru Johanna Lovisa Thomasdotter blev vigda en vacker försommardag, den 6 juni 1858. Det var startskottet till att en äventyrlig syskonskara började se dagens ljus.
Den 9 november 1865 föddes dottern Vilhelmina. Hon var inte första barnet. Flera söner hade fötts före henne.
Johanna Lovisa var 37 år vid förlossningen, ingen hög ålder att få barn vid på den tiden. Man började inte få barn så tidigt, däremot var det inget ovanligt att man ännu långt efter 40 fyllda nedkom, såvida man var i livet själv. Det gällde att få många barn, en stor del avled innan de hunnit fylla 1 år.

Man döpte barnen så fort som möjligt, lilla Vilhelmina döptes redan 3 dagar gammal. Man måste få barnet upptaget i församlingen innan det dog.

Inte kunde Malakias och Johanna Lovisa då ana att flickan skulle dra iväg med en ung pojkspoling till dräng ända till Åland. Med segelfaryg, sätta livet på spel!
Men den unge drängen Matts Konstantin Mattsson Myllykoski, blott 20 år, kollrade bort den 7 år äldre Vilhelmina totalt. Och utan betänkligheter flydde hon med Matti till det fjärran Åland. Det rika Åland, där man kunde skapa sig en framtid. Hennes bror hade rest före henne och tillsammans med Matti tvekade hon inte att följa efter.
Men gamla Malakias var förkrossad. Aldrig skulle de få se dottern igen! Borta på de avlägsna öarna var hon för alltid förlorad.


Matti hade lovat att när de kommer till Åland ska de gifta sig så att de kan bo tillsammans. Och det löftet höll han också. Men det blev inget vackert försommarbröllop för Matti och Mina, som hon vardagligt kallades. Den 5 november, 4 dagar före Minas 28-årsdag vigdes de båda samman till man och hustru. Och Matti var bara 21 år.

Detta handlar om min mormor och morfar och fantasin har haft ett finger med i spelet. Men stommen är sann och det är kanske inte så svårt att föreställa sig omständigheterna runtomkring...