Utvecklingssamtal

Alla utvecklingssamtal är avklarade och man känner sig helt utpumpad!
I stort sett är det kul att sitta med föräldrarna och barnen i trevligt samspråk runt frågor de suttit hemma och funderat över. Man passar på att diskutera diverse små förbättringar som kan göras på det ena eller andra området, allt från att tträna månadernas namn hemma, eller att komma ihåg att räcka upp handen när man har något på hjärtat.
Och som tur är han man ingen aning om innan, närmardrömssamtalet kommer. Man sitter helt lugnt och trevligt och småpratar. Skämtar, för att mildra eventuella jobbiga kommentarer. Tonar ner omdömet, som kanske inte är av de bättre.
Och sedan... sedan kommer kniven mella skulderbladen när man minst anar det!
- Du, Fia-Lotta, gå ut lite, jag ska prata med Britt! väser föräldern ilsket.
Jaha, tänker man, nu ska det bli klgomål på någon annan elev, eller dess föräldrar.
När barnet avlägsnat sig lutar sig föräldern fram och spänner ögonen i en:
- Det pratas på byn att du är orättvis och har gullegrisar! Och du hjälper bara vissa av barnen!
De 5 litrarna blod vi har i blodomloppet, och som cirkulerar runt en gång/minut går mitt i alla dubbelt fortare. det susar i öronen av blodflödet. Ansiktet blir säkert illrött, det hettar och dunkar.
Vad säger människan??!!
- V-e-e-e-m säger det? stammar man.
- Nej, det säger jag inte. Jag bara säger som det pratas på byn jag!
Och hela raden av samtal är förstörd. Jag som tycket det var så trevligt med samtalen! Nej, fy f-n för utvecklingssamtal, känns det plötsligt. Fy f-n för att va lärare överhuvudtaget! Man skulle sitta i Mattssons kassan, då skulle man väl va den som får höra allt som "pratas på byn"!
Sen rannskar man sig själv. Har jag någon gullegris??? Joo, många, elva stycken (hela klassen), och några av gullegrisarna gillar man särskilt mycket. Fast det visar man inte - hoppas man...
Dagen efter, i utvärderingsboken frågar jag eleverna om de tycker att jag har någon gullegris och om det tycker de får tillräckligt med hjälp, lika mycket som de andra i klassen.
- Gullegris, vad är det? frågar många.
Men Fia-Lotta, hon visste precis vilka gullegisarna var. Det märktes att det hade diskuterats hemma. Stackars Fia-Lotta, som aldrig får läsa högt i klassen och aldrig får gå fram och skriva på tavlan.
Och lille Kalle. Han får heller aldrig hjälp, anser han. Han räcker upp handen först av alla, men jag bara går förbi och dessutom får han heller aldrig svara.
Ja, inte är det lätt! Man kämpar och kämpar med millimeterrättvisan, men ändå lyckas man inte helt. Och tyvärr är det ju så att var och en upplever sin verklighet. Det får man alltid ha i minnet som lärare.
Men man kan ändå aldrig få allting helt rättvist, hur man än försöker...