Vi hade en Datsun 1000 på 70-talet. Det var en fantastisk bil. Bensinsnål och pålitlig i alla väder, nästan.
Det var i medlet av 70-talet, mitt i vintern och svinkallt. Jag studerade vi Ålands lyceum och på lunchrasten skulle jag ha med mig min syster Gun ut på stan. Hon hade ännu inget körkort, så jag hämtade henne vid Lisco bokhandel där hon jobbade.
Vi styrde kosan nerför Skarpansvägen och in på Torggatan.
Plötsligt märkte jag att gasen satt fast. Den hade helt enkelt frusit!
Jag fick fullt schå att koncentrera mig på körningen, stirrade stelt rakt fram och funderade desperat vad jag skulle ta mig till när jag kom in på Torggatan, som då vid lunchtid var ganska tättrafikerad.
- Fan, vad du kör! sa Gun, där hon satt bredvid, ovetandes om den frusna gaspedalen.
Vi tog kurvan vid bussplan på två hjul, och nu var vi på Torggatan. Hjärnan gick i högvarv - hur lösa detta? Stressituationen gjorde att hjärnan blockerades, men plötsligt visste jag - slå av motorn!
Resan fortsatte med hjälp av startnyckeln, av och på, av och på, så jag kunde hålla samma tempo som övriga bilister. Vid Nygatan svängde vi höger så vi kom på lugnare gator, och vid det laget hade ju även Gun förstått att det var något problem.
Vi hade dock Ålandsvägen framför oss, den skulle korsas innan vi var uppe vid lycéet - men då, som genom ett under, släppte gasen och det gick att köra normalt igen!
Äventyret slutade med blotta förskräckelsen. Och jag skriver detta inlägg bara med tanke på Kapten Haddocks nedlåtande kommentar om "Kärringar vid ratten". Jag tycker själv att jag handlade rådigt som kunde ta oss genom staden med frusen gaspedal.
Gun har däremot alltid varit rädd för att åka bil... jag undrar om det kan ha något att göra med upplevelser i tonåren med mig som chaufför?
6 kommentarer:
Nåjaa, hur länge tog det innan du begrep att stanna motorn? He, he.
Å vet du var parkeringen i Kongsvinger låg? Jo, vid Vinmonopolet, "Polet", Alko, alltså. Vi var in å skulle köpa en flaska snaps men den var så jävla dyr så vi gick ut tomhänta och for till Systemet i Sverige. Landcruisern hade kraftiga järnkofångare så den klarade fru Haddocks och fru Norrmans manöver ganska bra.
Å fru Norrmans bil blev skadad men hon skämdes så jävligt att hon bara ville därifrån. Undrar vad gubben sa när hon kom hem?
Nå inte tog det så länge, ungefär vid Köpmansgatan, skulle jag tro, högst ett par minuter. Jag skulle ju komma på vad det var för fel först och sedan tänka ut åtgärderna.
Ojoj... jag är övertygad om att det var en hel del skyddsänglar ute och svävade när vi var unga också...
På vår första Folka fungerade bara en sak i taget, så antingen lyse eller vindrutetorkare... eller värme...
Var hittar jag klippet med ditt barnbarn som sjunger?
Titta in på mitt Webalbum: Adrians dop. Där finns Joel i kyrkan akompanjerad av sin mamma Jenny på gitarr! Lite darriga på rösten av stundens allvar...
Skicka en kommentar