- Har du skidat någon gång?
Jag berättade att jag skidat många gånger, fast inte i år.
- Jag har aldrig skidat i hela mitt liv! sa han.
Jag funderade lite på detta märkliga påstående, och sedan började jag berätta om min skiderfarenhet. Det var vid lunchen, så jag hann prata.
När jag var liten var det snö varje vinter. Mina första par skidor var ett par omgjorda vuxenskidor som min kusin Skutviks Rune hade kortat av. Det var hans egna skidor som han hade skidat av. Jag minns fortfarande när jag hämtade dem uppe i Skutviken, de stod nerstuckan i snödrivan vid trappan. Det måste ha varit före skolåldern.
Man hade läderstroppar som bindningar, och en snodd gjord av en cykelslang bakom hälen för att få foten att hållas på plats. Det var gummistövlar man hade, även de kallaste dagar då kvicksilvret kröp ner till -20 grader.
Varje dag efter skolan skyndade vi ut och gjorde upp spår ifall de gamla hade snöat igen. I rad pulsade vi genom snödrivorna, mest i hemmets närhet, men ända bort till Lilla Alviken gick våra skidspår ibland.
I närheten av huset fanns en "jättestor" backe, Lindan. Där lagade vi hopp och försökte oss på backhoppning. Vi skidade även slalom. Vi kunde inte förstå att det inte gick att svänga lika elegant som de gjorde på TV. Vi visste ju inte att det fanns flera olika sorters skidor för olika sorters skidsporter...
Numera har Lindan krympt till en liten minibacke, eller annars har jag växt...
På höstarna gjorde vi stora affärer med nypon. Vi plockade tio-tals, hundratals kilo nypon och sålde till Mathias Eriksson. Vi tjänade grova pengar tyckte vi själva.
När vintern kom hade jag sparat ihop till ett par nya skidor. De beställdes från postorderföretaget Anttila och kostade 16 mk (motsvarar 3€ idag!) Splitternya lagomstora barnskidor! Min lycka var total när jag fick spänna dem på mig. Skidorna hade riktiga bindningar, "råttfällor", det tråkiga var bara att jag inte hade riktiga pjäxor. Men om man vek in tårna i gummistövlarna kunde man spänna fast "råttfällan" om gummistövelns tå. Det gick faktiskt att skida på det sättet!
I något skede dök sedan kängor upp. Jag minns att vi hittade mormors bruna läderkängor på vinden, och Bror brände hål i sulan med en spik så att bindningarnas små piggar passade i dem.
Varje vinter var det skidtävlingar i skolan. Det var spännande tillställningar! Jag deltog alltid. Vi åkte runt till olika skolor i närområdet, till Finby, Rangsby och Ödkarby.
Jag minns inte mina placeringar, men en gång vann jag! Det var på hemmaplan i Tosarby skola. Vi var bara två deltagare i min klass, och den ena bröt p g a krångel med skidorna. Så jag vann! Jag fick medalj med en I:a på. Jag var omåttligt stolt!
Det var Gunilla Svenblad som bröt, hon var 20 cm längre än jag. Tänk att jag vunnit över henne! Det var så jag tänkte då...
I helgen plockad Johan fram våra slalomskidor, i mars ska vi nämligen på skidresa med Johans jobb. Vi ska till Romme och åka slalom. Jag tog även fram min skiddress. I fickan fanns liftkort från 2001, alltså är det så länge sedan jag skidat slalom senast. Hoppas det är som att kunna cykla - har man en gång lärt sig det sitter det i...
Dé é bar' å åk'! som Ingemar Stenmark sa. Född samma år som jag...
6 kommentarer:
Tänk vad man var nöjd med dessa ärvda grejer man fick "förr i tiden"!
Syrran min fick ett par skridskor från någon och de var stora, 38 eller 39 så hon som hade 36-37 kunde ju ha tjocka sockor i dem så passade de någorlunda, men sen skulle jag ha samma skridskor fast jag hade 33-34. Det gick inte alls så bra att försöka stå på dem för mej, utan mest gned jag väl på sidolädret.
Jag minns också en backe där vi åkte pulka när jag gick i lekis och den var ganska ruskig att åka då, men när jag såg den för något år sen måste jag skratta, för den är bara en liten sluttning.
Men det fanns alltid snö på den tiden så man kunde både skida och åka pulka.
Jo skridskorna! De fick jag ärva av Bror, de var säkert storlek 39, och jag minns att jag hade 3-4 par sockor i dem i början! Vartefter åren gick minskade jag på sockor - jag hade dem i många år.
I högstadiet köpte jag ett par nya begagnade, och de blev så skamfilade, så när jag gick i lycéet och vi skulle skrinna täcktes jag inte ta dem med, man fick nämligen låna om man inte hade egna.
Tyvärr var låneskridskorna bara "flickskridskor", vita med taggar, och sådana hade jag aldrig stått på. Jag stod på näsa stup i kvarten, och alla trodde ju att jag inte kunde skrinna fast jag var en hejare på det med mina gamla nötta ishockeyrör!
Hette det pulka hos er? Vi åkte "tefat", runda stora plastfat...
Jo, det stämmer nog att det hette tefat!
Jag önskade mej fina vita flickskridskor med taggar, men jag fick nog dras med de där fula nötta gamlingarna länge och så var det med det mesta.
Önskade mej cykel också och det fick jag sen när jag var 13 år, men då köpte de en billig från Anttila, som var ful med tjocka ringar & någonsorts väska bakom sadeln & jag skämdes över den. :-)
Jag fick faktiskt ny cykel när jag började skolan. Jag förstår inte hur de hade råd med det! Jag minns när vi hämtade den. Den var beställd via Freds butik uppe i byn, det är 4 km från oss. Vi ungar nere i Skutviken hämdade den själva. Jag var då bara 6 år. Jag åkte väl på pakethållaren med någon av de äldre då, jag minns inte riktigt.
Tänk dig det idag, att skicka en sexåring själv och hämta sin nya cykel!
Ja men det var nog mera fritt på den tiden, nog för att det finns de som skenar "vind för våg" nu också. Calle brukar säga att de var också ute hela dagarna, på isar & vägar med cyklarna, men allt var ok bara de var hemma till middagen.
Vi gick ensamna till Nabben och simma (bodde vid Strandnäs Motell, bredvid Gun-Lis!) fast vi inte kunde simma. En gång blev en pojke påkörd av en bil när han skena över vägen där. Och min kompis och jag promenerade med dockvagnarna ända uppe vid sjukhuset och fick tjära på hjulen minns jag, och då var vi nog inte gamla.
Men så är vi duktiga i trafiken nu i stället! ;-)
Jo, du har rätt, man fick ta ansvar själv, och klarade sig tydligen!
Skicka en kommentar