Halka

Det känns som lite bloggtorka just nu. Ingen kommenterar inläggen och man får "tunghäfta"(heter det "tangenthäfta" när det gäller datorskrivning?).

Åtminstone kan jag skriva om halkan som drabbat oss. Vi har skridskobana från postlådorna och hem till oss, det är 470 m. Man tar sig uppför backen till våra parkeringar genom att gasa på för fullt och blunda för "Stora stenen" en koloss som är 3 m hög och 7 m i omkrets. Vi i Strandhyddan ska svänga höger för att undvika att smälla in den, och Söderbo-grannarna ska vika vänster.
Jag som bott här sedan 1956, och kört bil sen 1974, vet att det bara är att gasa på för fullt, man får inte vara rädd.
Men har man bara upplevt ett par halkor här är det inte lätt. Då tvekar man någon sekund, och där står man i den glashala backen och vet inte hur man ska komma därifrån.
Jag minns en gång, det var väl på 80-talet, då det var samma halka som nu. Skridskobana, alltså, och inte ett sandkorn så långt ögat kunde nå. Vi hade varit till Mattssons och handlat, syrran och jag (jag minns inte om vi hade några ungar med oss). Vi hade många kassar mat, jag tror det var inför nyårsaftonen vi handlade, så det var extra mycket mat.
Jag tänkte att vi nog får försöka köra uppför backen, för vi kan inte bära upp alla kassarna i halkan. Så jag tog fart och satsade på att ta mig upp (till saken hör ju att i backkrönet ska man svänga höger eller vänster, annars hamnar man i frontalkrock med Stora stenen).
Men mitt i backen började bilen sladda våldsamt. Jag minns inte riktigt vad jag gjorde, men jag tror att jag satte händerna för ögonen och när jag tittade nästa gång var vi på väg nerför backen!
Syrrans man Lasse kom en bit efter oss i sin bil. Vi mötte honom nere i backen, vid stranden. Han stannade och vevade ner rutan och frågade förvånat:
- Var vände ni?

Vi parkerade bilen nedanför backen och bar upp våra kassar.

Så alla som eventuellt är på väg att besöka oss eller våra grannar i Söderbo: Håll farten, akta Stor stenen, håll i ratten, och håll inte för ögonen!