6-veckorskontrollen

Så var den avklarad då - sexveckorskontrollen på Orton.
Det var en lång men händelserik, och framförallt social dag!
Genast på morgonen på flygfältet i Mariehamn kom en dam linkande med kryckor. Jag frågade om hon skulle till Orton, vilket hon skulle.
Eftersom flyget var 1 h försenat fick vi tid att bekanta oss med varandra under frukosten som Air Åland bjöd på. Vi kom överens om att ha sällskap till Orton och dela på taxin, bara hemåt för FPA!

På Orton träffade jag min läkare Tuomo Karila (se honom här!) http://orton.navigo.fi/html/orton/www.invalidisaatio.fi/verkkolehti/alasivu6dd8.html?cd=210962&doc=212703&bigcd=210957 samt min fysioterapeut Lotta. De sa att det var viktigt att träna upp rörligheten i leden nu. Lotta visade vilka övningar jag ska köra. Men det gör så ont att vinkla ut benet! Jag tänker tillbaka på när jag var ca 8-10 år gammal. Gun och jag hade en tävling om vem som kunde gå runt hela huset med benen i lotusställning (höger fot ovanpå vänstra låret, vänster fot på högra låret). Då hade man inte problem med höftleden, minsann! Ingen annan led heller för den delen!

Lotta tröstade mig att det är helt normalt att vara så stel efter bara 6 veckor, bara jag nu börjar träna. Doktorn skrev ut remiss till fysioterapi. Jag måste väl gå, antar jag. Jag kan inte lite på mig själv att jag har disciplinen att träna med ordning.

Eftermiddagen gick åt till att springa runt på Stockmans med min nyfunna vän, som förresten heter Gun, och hon råkar ha en syster som heter Britt. Lustigt sammanträffande, tyckte vi!

Gun rörde sig långsamt fot-om-fot med sina kryckor. Det gick inte snabbt, men vi hann handla presenter till alla hennes barnbarn, plus att hon nödvändigtvis skulle upp till 7 våningen och skaffa Stockmans kundkort, och sedan hänvisades vi tillbaka till alla kassor vi hade varit i för att få stamkundsrabatt på det hon hade handlat.

Vi var ganska trötta, Ortonpatienter som vi ju är, så vi bestämde att vi tar en taxi tillbaka till Orton (Gun skulle vara kvar hela veckan på rehabilitering). Det blev min uppgift att ragga upp en taxi. Jag dök på första bästa bil med taxiskylt, men han körde inte i Helsingfors taxidistrikt och kunde inte ens ringa efter en annan bil åt oss.
Jag linkade längs trottoarkanten och försökte vinka till mig varenda taxibil jag såg, men antingen såg de inte mig eller så hade de redan passagerare. Och kallt som i hundhelvetet var det i H:fors! Jag kände snart iskylan som spred sig längs bara skinnet under jeansen. Varför tog jag inte utebyxor med??

Till slut fick jag syn på en taxibil som stod och väntade i rödljuset en bit bort. Jag sprintade snabbt dit på mina stela förfrusna ben och med höftleden gnisslande i kylan, slet upp dörren och frågade om han var ledig. Tack och lov! Det var han!

Värmen i taxin gjorde att öronen blev knallröda och fingertopparna började värka, men Gud vad skönt det var. Jag fick vila länge, för vi skulle via Orton med Gun och sedan fortsatte jag till Vanda flygfält. Taxichauffören var svensktalande så vi språkade om ditt och datt under färden.

Och varje gång när jag åker till Helsingfors blir det snöyra! Alla bilar på parkeringen vid Mariehamns flygfält var täckta av ett tjockt snötäcke. Jag fick springa runt och bortsa fram flera nummerplåtar innan jag kunde identifiera min egen lilla Saab.
Nej, nu far jag inte till Helsingfors flera gången, inte före Midsommar i alla fall!