Tid för Gullåsen

Nu har jag äntligen fått fysioterapi-tid på Gullåsen. Min kollega Paul klagade en gång: "Man börjar känna sig gammal, yngsta grabben friar och kärringen far till Gullåsen."
Men det är nog tvärtom när man besöker Guillåsen, man får för en gångs skull känna sig riktigt ungdomlig.
I onsdags var jag första gången i terapibassängen tillsammans med höft- och knägruppen. Det var sju andra tanter och tre gubbar där. En av "tanterna" var ungefär i min ålder, och två av "gubbarna" var i 60-årsåldern, de andra var äldre, och alla hade långa ärr över knäna eller längs låret.
Programmet leddes av Johanna och var förvånansvärt krävande. Man skulle vifta med benen på diverse olika sätt. Johanna hejade på: "Liiiite snabbare! Braaaa! Ta i nu! Lite till!" Och vi i bassängen kämpade på, var och en efter sin förmåga. Johanna hade musik på, svenska schlagerlåtar, men annars var det knäpp tyst bland oss deltagare.
I omklädningsrummet pratade jag i alla fall med den yngre av damerna. Hon hade också opererat höftleden, Lönnqvist hade gjort det och hon hade fått en helt ny kula, inte som jag, hip resurface. Efteråt hade hon fått veta mera om hip resurface, Lönnqvist hade nog nämnt det, men sagt att det var för idrottsmän, och eftersom hon aldrig hade idrottat och inte kommer att börja heller, hade hon inte tyckt att det var något för henne. Nu ångrade hon sig, särskilt när jag berättade om hur snabbt jag kommit mig efter operationen.
Jag hade nog tur som fick komma till Helsingfors!

Nu har jag bara en vecka kvar av min sjukskrivning och fysiskt känner jag mig helt redo att börja jobba. Psykiskt känns det kanske lite motigt, jag har lagt mig till med ganska sköna vanor under sjukskrivningen: tupplur på förmiddagen, eget pyssel med diverse hobbies mm. Och nu när vårsolen börjar lysa skulle jag absolut inte ha tid att jobba, nu vill jag fylla mina fina hyllor i växthuset med små plantor och gräva i rabatterna ute.
Man får väl hinna med det också...