Jungfrutur

I redags skulle vi segla Brors och Gullans nyförvärv "Serena" från Algots varv. Meningen var att Bror och Gullan skulle sätta av mig i Långnäs och sedan fara vidare till Lappofesten.

De hämtade mig vid halv-9 tiden, och jag stod färdig med seglarstället under armen.

Vi skulle först på uppköpsrunda: till Kantarellen och proviantera, till Kalmers och handla skotlina, till Neste och handla diesel. Till slut var allting införskaffat och vi åkte ner till kajen. Vännen Jon (säljaren) satt i stuvfacket och mixtrade med någonting när vi kom. Barta en hårtofs stack upp, han är inte stor till växten, Jon!

Regnet öste ner.

Så småningom kom vi iväg. Jag stod till rors. Gullan var i kajutan och pysslade med de tusen ting hon hade haft med sig, plockade upp allting och ändrade färg i rufftaket med hjälp av en trasa. Innan var det gulbrunt, men allteftersom Gullan gnodde blev det vitt. Bror försökte få igång navigationsprogrammet på någon av de datorer och GPS:er som han hade med sig. För säkerhets skull tog jag fram det hederliga papperssjökortet. Och det var tur, för datorerna ville inte fungera. Fast till slut fick han igång ett plotter, men det gick inte att ha datorn i sittbrunnen, för regnet öste ner, så han hade den nere i kajutan och ropade med jämna mellanrum upp åt mig: Du är på banan!

Det gick riktigt fint! Havet låg stilla och det skulle ha varit riktigt mysigt om det inte hade regnat så förbaskat!

Vid lunch blev jag avlöst vid rodret och fick komma ner i den varma torra kajutan och äta lunch, bacon och stekt ägg.

Väster om Rödhamn skulle vi prova att hissa segel. Eftersom det inte blåste så mycket vågade vi oss på att hissa det största förseglet, det som Jon påstod var en tävlingsgenua. Allting funkade fint, synd bara att det inte blåste lite mer.

Nu blev också vädret bättre. Det slutade regna och man skymtade t o m solen mellan molnsjoken. Nu åkte regnstället av!

Norr om Herrö skatan dog vinden ut helt, så vi startade motorn. Gullan hade städat klart och satt med i sittbrunnen. Bror höll på med elinstallationer, stod på huvudet under durken, och plötsligt började det bolma upp stora rökmoln från kajutan. Gullan och jag började se oss om efter brandsläckare och flytvästar, men Bror påstod att han bara hade bränt av en kabel. Man blir ju alltid lite orolig om man har rökutveckling ombord.

Vi passerade Svinö färjfäste, och där tog vi ner seglen, som vi hade haft uppe fast vi körde motor. Vi närmade oss Långnäs och hade kontakt med Johan, som skulle hämta mig, samt Jon som skulle hämta sin mobiltelefon som han glömt i båten. Det var vältajmat, för kl 16.00, när Johan slutar jobbet, var vi ½ timme från Långnäs.

Vi satt i lugn och ro i sittbrunnen när Bror sa: Ta rodret, jag ska kolla motorn lite!

Han dök ner under däck och strax hörde vi: Satan, vi håller på och sjunker!

Som en raket kom han upp och stängde motorn, sedan ner igen för att få igång länspumpen, vilket inte var helt lätt eftersom batterierna låg under vatten. Vi låg mitt i stora farleden utanför Långnäs.

"Titta där då!" sa plötsligt Gullan och pekade akterut.

Ve och fasa, Finn Jets jättefärja närmade sig med kurs rakt på oss. Och vi låg och drev utan vare sig motor eller segel uppe!

Snabbt hissade vi storseglet, och till vår lättnad märkte vi att Finn Jet hade sett oss och girade babord. Men han skulle ju bara in till Långnäs fram och åter, så vi ville gärna komma ur faret innan han skulle vidare. Vi hissade genuan också, för att få lite mera fart, det blåste nästan ingenting.

Finn Jet for utan att köra på oss, men vi stod inför ett litet problem. Vi måste förbereda oss på att lägga till i Långnäs utan motor. Segla till bryggan, det är lite av en mardröm man har som seglare, vi såg ett exempel på det häromsistens i Sottunga, när en båt som hade fått slut på diesel kom in. Nu var vi i samma situation. Plötsligt blåste det upp också, och vinden svängde, så vi fick kryss upp till gästhamnen. Gullan skötte rodret, jag skötte seglen, och på 5-6 slag tog vi oss upp lovart om skärgårdsfärjornas bryggor. Planen var att sedan ta ner seglen och driva ner mot bryggnocken.

Johan och Jon sprang som värpsjuka hönor på stranden och följde oroligt våra förehavanden.

Men allting gick bra. Vi märkte att vi nästan höll på att driva förbi kajen, men då hissade vi storen och fick styrfart upp mot bryggan igen, och kunde lägga till snyggt och fint.

Ja, det var ett riktigt äventyr, så vill det ofta vara om man ska ut med Bror och hans farkoster. Äventyret slutade lyckligt och Jon kröp ner i stuvfacket och fick igång motorn så att Bror och Gullan kunde fortsätta hem till Skutviken.

Lapporesan blev uppskjuten på obestämd tid...