Liten bokmal

Vi hade Elias här igår. Föräldrarna skulle ut och spela poker och Elias var hos "mammo", eller "sjammo", som han nu säger emellanåt.

Det började lite olyckligt, för han hade somnat i bilen när de kom, och sov länge och väl. Men Ann-Catherine väckte honom innan de for, så att han skulle kunna vinka av dem. Det brukar normalt inte vara något problem. Han brukar knappt hinna vinka, men den här gången skrek han i högan sky och ropade efter mamma.

Som tur var varade det inte mer än 5 min efter att de hade åkt. Vi började prata om hundarna, "voff, voff" sa Elias och pekade mot grannarna. Fast det hördes inte några hundskall därifrån, men han minns alltid att det brukar skälla där.

Sen kom Roger och ville leka. Elias var inte så imponerad. Stackars Roger var snäll och ville hjälpa till med traktorn, men Elias ropade bara "Sluta!" och var väldigt irriterad. Roger och jag konstaterade att han är för liten att förstå att man ska vara snäll när någon kommer och vill hjälpa.

Men sen blev det roligt, för Roger visade att man kan kasta sten i kärret vid berget. Det gillade även Elias, och jag tyckte det var en strålande idé, för det är mitt projekt som stått stilla hela sommaren. Nu fick jag lite hjälp att få sten i botten på kärret innan jag ska lägga duk och jord ovanpå.

Plötsligt kom regnet och vi gick in och Roger gick hem till sitt.

Vi läste böcker. "Knacka på" gillar Elias. Han kan den nästan utantill.

- Knacka på! Inne? säger han.

Om och om igen läste vi "Knacka på".

Klockan halv 11 var Elias trött och ville sitta i famnen. Sen tuppade han av på soffan och sov när mor och far kom för att hämta honom. Men det gört inget, för när han väl somnat finns inget som kan väcka honom. Så var hans pappa också när han var liten... ja, när han blev äldre också, förresten!