Poesi

En vecka har gått igen, vart tar alla dagar vägen?
En gång i min gröna ungdom skrev jag en dikt som hette "Jag vänta på dagar"
Nu ska vi se om jag kommer ihåg den...

Jag väntar på dagar
jag väntar och väntar
snart kommer de dagar jag väntar uppå.
Sen väntar jag åter på kommande dagar
de dagar jag väntar på kommer och går.
Försvinner de snabbt som agnar för vinden,
sörjer jag dem blott en dag eller två.
Sen väntar jag åter
medan dagarna går.

Ja, det var den dikten... jag har aldrig varit någon poet, men alla har väl haft en period i undomen då man skrev dikter.
Jag har en till, som jag är väldigt nöjd med:

Det var en gång en skit
och den var vit
som inte såna brukar vara.
Men hemligheten var
att skiten har
kommit från en hund
och legat där en stund
så färgen har försvunnit
och saften bort har runnit.

Den är djup, tycker jag. Jag var ca 15 år när jag skrev den dikten. Men den var så bra så jag minns den än!
Det är mina två dikter jag har skrivit i livet. Och det blir inga fler, jag lovar!

Hur kom jag in på detta nu då... jo, det var för att dagarna går så fort.
En skillnad från ungdomen är väl att då väntade man otåligt på att helgen, onsdagen, julen skulle komma. Nu ser man kanske fram mot en viss dag, men man vill inte flytta fram klockan. Man vet att den kommer fortare än man anar.

Mina GI-kursdeltagare stönar över två veckor utan kolhydrater. 2 veckor! Vad är det?? Går inte ens att mäta upp i jordens tidslinje. Det är ingen tid!

I morgon far vi på squaredansresa till Harg med Alandia squaredansers. Vi har bokat två RBS-bussar och Johan och jag var och hämtade den ena idag. Jag fick äran att köra hem Tributen, det var kul. Den går fint! Farthållaren sköter själva åkandet och själv kan man pyssla med annat.
(Nu ser jag för mig hur Johan hoppar högt när han sitter på jobbet och läser detta... jag bara skämtar!!)