När jag träffar en nyfödd liten människa brukar jag alltid tänka på vad livet har i beredskap för den personen. Jag brukar tänka på vad allt som han ska genomgå, utsättas för och klara av.
Jag utgår alltid från att den lilla människan har ett långt liv framför sig och att jag inte kommer att vara med och få se hur livet slutligen artade sig.
Men ibland är man tvungen att vara med när en ung människas liv är till ända. Som förälder är det en mardröm att bara tänka sig att ens barn skulle dö. Och hur man klarar av det när mardrömmen blir verklighet är svårt att förstå.
I fredags var vi med och tog avsked av David, vår brorson.
Jag minns David från när han var lite baby. Han var mycket knubbig och det kritvita håret stod rätt upp på hans lilla huvud. Han var så otroligt gullig.
I köket i "Gamla Strandhyddan" hos farmor/mormor brukade vi bada våra bebisar i en stor orange plastså. Jag minns när David satt i sån och plaskade med sina knubbiga händer så det stänket över hela korkmattan.
Jag minns också David i 10-årsåldern tillsammans med kusinerna på backorna i Skutviken. Han var alltid så lugn och snäll, gjorde inte mycket väsen av sig.
David som vuxen har jag tyvärr inte känt.
Men bäst minns jag David i den orange plastbaljan i farmors kök.
Sov i ro, David!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar