Jag har länge funderat på att det vore kul att prova långfärdsskridskor. Idag blev jag riktigt sugen. Det var strålande sol ute och isen låg gnistrande vit med ett tunnt lätt snötäcke. Jag antog att det skull gå jättebra att åka långfärdsskridskor.
Efter promenaden, som idag gick längs stranden till Stora Alviken, ringde jag till Ålands idrottscenter och bokade upp ett par skridskor. Johan skulle hämta dem på väg hem från jobbet.
Jag väntade otåligt och äntligen körde han upp på parkeringen.
Fullastad med prylar tog han sig in - det var inte bara ett par skridskor han hade med sig! Pjäxor och medar i skilda förpackningar, stavar och en hel ryggsäck där man kan bära med sig klädombyte mm. Isdubbar låg i ryggsäcken.
Efter middagen skyndade jag mig ut för att prova utrustningen. Pjäxorna var storlek 42, jag har 39 normalt, men eftersom de var små i storlekarna hade de skickat med ett par 42:or. De var något för stora, men jag hade tjocka sockor i, så det funkade bra ändå.
Lite trixigt var det att få fast pjäxorna, men jag kilade fast skenan i en springa i bryggan och då gick det att på på dem ungefär som när man tar på sig ett par skidor.
Och sen bar det av över isen i full fart. Isdubbarna hade jag runt halsen och stavarna i handen, huj, vad det gick! Lite ovant kändes det jämfört med vanliga skridskor, men jag blev snabbt van och skrinnade på som jag aldrig gjort annat.
Ganska snart märkte jag att det började värka i vaderna och vristerna. Det är muskler man sällan använder, tydligen, så jag blev verkligen fort trött. Redan vid Tomtstranden vände jag hemåt.
Synd att turen blev så kort, för det var ett fantastiskt väder i kväll vid 17.30-tiden. Solen sken fortfarande över trädtopparna och kastade långa röda skuggor över isen. Man hade kunnat skrinna i all evight om inte vaderna hade värkt och Johan väntade hemma, för jag skulle bara "ta en snabb provtur"
Nå, i morgon förmiddag ska jag ta en lite längre tur. Sedan ska jag hämta Joel, han ska vara hos mormor på Mommodag i morgon. Få se vad vi ska hitta på för kul att göra...
6 kommentarer:
aj aj britt - vet du inte att man aldrig ska vistas ensam på isen, inte ens i hemmaviken
Jag har aldrig åkt l-skridskor, bara såna vita med taggar när jag var barn, oj vad vi åkte om kvällarna när småglina gått hem... (Nuförtiden får inte ungar i 10-12-årsåldern vara ute när det börjar skymma...)
Bror och svägerska är ivriga l-åkare, och det verkar så himla mysigt. Borde nog pröva nån gång.
Vad härligt det låter! Ont i vaderna precis som när man var liten...
Det är tydligen muskler man inte använder ens när man dansar?
Vi har firat 30-års bröllopsdag i kväll med skaldjursmiddag & vin fast det är tisdag och arbetsdag i morgon.
Grattis! Klart man ska fiar en sån sak även fast det är mitt i veckan!Om mitt första äktenskap hade hållit hade vi firat 30 år den 22 februari.
Nu blir det 6 år den 26 juli i stället.
Sofie, jo, det är de regler som är nu, och självklart är det bäst, men då skulle ju jag aldrig få komma ut på isen, som jag älskar att gå på! Jag har gått här ensam och knatat i hela mitt liv.
Sen har jag ett litet knep: jag går i samma spår som andra gått före mig. Höll de för dem håller det för mig!
Oftast brukar jag vänta tills Jesper varit ut och kört med bil på isen. Tyvärr är han ju i Brasilien i vinter, så det är ingen som kör bil här hos oss i år. Fast i Ödkarbyviken kör dom så då håller det nog att köra här också! :-)
Bloggblad: De perioder det var blankis bodde man i stort sett på isen när man var barn. När det kom snö ägnades tiden åt att skotta bana. När banan var skottad var det kväll och på natten snöade det. Nästa eftermiddag skottade man ingen tills det var mörkt, och på natten snöade det....
Skicka en kommentar