Hemma!

Håhåjajaj, vilken vecka! På tisdag morgon kl 10 hade jag "tid" att checka in på Medicinska avdelningen på Ålands centralsjukhus.
- Vi har lite körigt just nu, det är morgonsysslor och ronden, kan du sitta i dagrummet och vänta en stund? sade sköterskan när jag visade min kallelse.
- Jo, det är ok, sa jag och satte mig i dagrummet med min bok. En-och-en-halv timme senare kom en sköterkska och förde mig till rummet. En-och-en-halv timme hade kunnat användas till något annat.
Som rumskompis fick jag Minna, en finskspråkig 75-årig tant från Björneborg. Jag vet nu allt om hennes släkt ända från 1700-talet. Hon var väldigt frusen av sig. Till natten klädde hon på sig allt hon kunde hitta, sina egna kläder och sjukhusets, samt ovanpå allting sin täck-kappa, och sedan under täcket och ovanpå det dagtäcket... håhå...
Minna fick åka hem på onsdagen och jag fick byta rum. Mina nya rumskompisar var Märta 91 år och Lilly 85 år. Jag fick inte så mycket kontakt med dem, de snusade och sov för det mesta. Fast i morse kl 6 började Märta fundera vaför hon inte fick åka hem.
- Hallå! Hallå, hallå! skallade hennes klara stämma. Kan någon släppa ut mig? Jag har legat här i flera timmar nu!
Att hon legat där i dagar eller veckor hade hon glömt...

Mitt hjärta har nu registrerats trådlöst i tre dagar och flimret kommer och går. Särskilt när jag stickar blir det mycket flimmer. Men jag räknade ut att det måste bero på att jag kom åt elektroderna när jag viftade runt med stickorna.

På onsdagen var det stor besvikelse (nära tårar) när doktor Karolina sa att jag måste stanna en natt till på sjukan. Man var fortfarande osäker på hur medicinen verkade, och den verkligt farliga medicinen Marevan (blodförtunnande) var inte färdigt injusterad ännu. Det är den inte än, det tar flera veckor, så på måndag ska jag till Marevansköterskan Ulla, som ska ta blobprov och kolla hur tjockt blodet är.
- Det är en farlig medicin, sa Ulla. Det är samma medel som råttgift!
Mycket riktigt! När jag fick hem medicinen var den rosa som råttgiftet vi köper på Mattssons...

Och i dag kom äntligen doktor Karolina och sa att jag får åka hem.
- Men i morogn kl 8.30 ska du komma och göra ett fystest på cykel så vi får se hur hjärtat funkar vid ansträngning.
- Hmmm... det blir kanske svårt med min nyopererade höftled...
- Jaha... oj då! sa Karolina och kliade sig i huvet. Kanske vi skjuter upp den testen någon månad då...

Så nu är jag hemma - Gud vad skönt!!!
Vi åt revbensspjäll till middag! Gud vad gott!