... och det känns väl helt ok. Värst är det väl egentligen på morgnarna. Man har ju vant sig att ta det lite lugnt på förmiddagen. Gå tillbaka till sängen när mannen gett sig av till jobbet, ligga och läsa lite och kanske slumra en stund innan man masar sig upp och kokar förmiddagskaffe.
Men nu ska man plötsligt ut i vinterkylan redan kvart över sju på morgonen. Hu vale!
I morse var det extra jobbigt. När vi kom hem från squaredansen i går kväll hade blåsten drivit ihop stora drivor på vägen, så det nästan var svårt att ta sig fram. Dessutom hade Johan lämnat Mazdan på verkstad p g a hick-hack i motorn, så vi hade en liten Hyundai (stavas det så?) hem till låns. Utan fyrhjulsdrift!
Det föranledde att jag låg sömnlös halva natten och funderade ut hur jag skulle ta mig till jobbet ifall vi inte tog oss ut till vägen med någon bil. Jag hörde hur vinden tjöt och såg hur snön flög i luften när jag var upp och tittade ut genom fönstren. Taxi? Benita kan hämta mig? Kånka ut cykeln till stora vägen och cykla resten av vägen? Alla tänkbara lösningar gicks igenom.
Vi steg upp extra tidigt och efter en snabb frukost hastade Johan iväg med snöslungan ut till drivorna vid postlådorna. Så ut kom vi, med varsina bilar, jag med Kadetten och Johan med lånebilen. Kanske det t o m hade gått utan snöröjningsinsatsen, men det kan man ju inte veta säkert...
Nu har vi Mazdan hemma igen, så i morgon när vi ska till morgonfärjan är det lugnt! Vi tar oss ut i alla väder!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar