Lungvensablation

Man skaffar sig nya erfarenehter hela tiden. Nu kan ni fråga mig om lungvensablation, ifall det är någon som händelsevis ska iväg och göra en sådan.
Jag har haft (vetat om) mitt förmaksflimmer sedan november i fjol. Under våren provades diverse olika mediciner ut, men ingenting bet på flimret. Hjärtat skuttade oregelbundet vidare i sin egen takt och gjorde mig trött och konditionslös. Jag som skulle komma i form efter höftledsoperationen, hade jag tänkt!
I mars remitterade Mats-Ola Mattsson mig till Åbo för lungvensablation.
Det blev en lång väntan. Ett brev fick jag som enbart mddelade mig att remissen gått fram och att jag skulle få en tid senare i höst. Vänta, vänta, vänta...
Den 2 oktober ringde dom helt plötsligt från TYKS och meddelade att jag hade tid för ablation den 14 oktober.
Ordna vikarie (löste sig snabbt eftersom jag jut nu har en praktikant som kan hoppa in) fundera över resvägar och försöka tänka bort allt det kommande obehagliga.
För det första oroade jag mig mycket över det ultarljud som skulle tas via matstrupen. Huuu!

I onsdags, den 13 oktober, flög jag iväg med Turku Air, ett sexpersoners flyg, till Åbo.
-Ska någon till TYKS? frågade jag när vi landade i Åbo, och mycket riktigt skulle en tjej dit för strålbehandling, så vi slog följe i samma taxi.

Ultraljudet var precis så hemskt som jag hade föreställt mig, om inte ännu värre. Doktorn satt obekymrat, nästan småvisslande, och körde duschslangen fram och tillbaka i halsen medan jag låg och spydde och hostade och kände hur tårarna, snoret och halsslemmet rann. Det tog tack och lov inte så många minuter!

Sjläva ablationen var inte så farlig, däremot. Det gjorde j-igt ont när de brände inne i bröstet på mig, men det var bara ett par-tre gånger så det gick att stå ut med, plus att sköterskan sprutade in droger i kanylen i handen på mig, så det bara snurrade i huvet.
Det värsta var nog efteråt när jag skulle ligga blickstilla på rygg i 3 timmar. Operationen tog 3 timmar, 3 timmar efteråt i ryggläge. Jag höll blicken på klockan och när prick 3 timmar hade gått ringde jag på sköterskan.
- Du får nog ligga en halv timme till, meddelade hon (på finska, ingen kan svenska på TYKS) och försvann obekymrat ut ur rummet. Ett ultraljud genom matsrtupen hade varit en release jämfört med den halvtimmen!

Men nu är jag hemma igen, och operationen verkar ha lyckats. Jag känner omedvetet efter hela tiden: Hoppar hjärtat? Slår det ojämt? Slår det jämt?
Men ännu har jag inte kommit på det med att hoppa det allra minsta, så jag håller tummarna att det sköter sig nu!

Som den lojala arbetstagare man är skedde operationen på höstlovet, men nu är jag sjukskriven en vecka, till den 24. Det får bli mitt höstlov nu! :-)

Vi hörs igen!