Och sen kom den underbara dagen när min plågoande packade kappsäcken och for till sjöss. Lugnet lade sig över hela Skutviken. Vi fick även mera utrymme hemma. En säng mindre i kammar'n!
Jag njöt väl någon vecka, men sen började det kännas lite tomt hemma. Jag hade väl aldrig trott att jag skulle sakna den retfulla odågan... men faktum var att jag så smått började göra det. Jag skulle ju aldrig för mitt liv ha erkänt det, men den lilla saknaden resulterade i oändligt långa brev där jag beskrev livet hemma i Skutviken med omnejd in i minsta detalj. Ett av dem publicerade faktiskt Bror själv på sin blogg för ett tag sedan...
Man var borta länge som sjöman på den tiden, minst ett år, så vi växte ur dockåldern snabbt. I stället såg vi fram emot de tekniska prylar han kunde tänkas ha med sig hem. Jag minns när han hade köpt en bandspelare. Det var en sådan med stora rullband, en riktig Tandberg, tror jag det var. Vi hade mycket roligt med den, man kunde spela in sig själv och få det att låta som Kalle Anka.
Och vips var syrran och jag tonåringar, och nästan jämnåriga med brorsan, som plågat mig så i barndomen.
That's life!
1 kommentar:
Han har inte ändrat sej alltför mycket då, Bror? ;-)
Vilket härligt brev, du låter ju så förståndig också!
Vi hade samma liv där hemma, med brorsan som är fem år äldre och en riktig retsticka, då som nu och likadan bandspelare, som vi slogdes om vem som skulle ha, och ibland spelade man över något som den andre hade bandat och det blev ett herrans liv. Då var det ofta en fördel att vara yngst, när mamma kom farande..
Tänker ni fara till Valborg och dansa i morgon?
Skicka en kommentar