Kalla vintrar

Kapten Haddock ondgjorde sig över oss som gnäller över att det är lite kallt ute. Men nog har även vi i vår åldersklass fått stå ut med kalla vintrar. På 60-talet var alla vintrar kalla, det kunde vara -30 grader ibland, och vintern sträckte sig från början av december til slutet av mars.
På den tiden var det skare i mars. Man kunde ta sparkkälken och åka var som helst i terrängen. Vi sparkade till skolan över Slottsundet ibland.
Hemma hade vi utedass. Det kunde ibland bli besvärligt på vinter om det blev fullt, för det gick inte att gräva ur dasset på vintern.
Jag minns en gång när jag skulle på dass. Det hade byggt på till ett högt torn som var i höjd med sitthålet. Jag räknade med att det inte rymdes en enda korv till innan tornet blev högre än sitthålet. Därför letade jag rätt på en pinne och petade omkull hela tornet, och sedan kunde jag uträtta mina behov i lugn och ro.
Det var väl inget märkvärdigt med det, men konstigast var nog mammas reaktion när jag stolt kom in och berättade om min bedrift.
- Mamma! Ja peta ikull skittornet i skithuset!
- Och kommer in! sa mamma och tittade på mig med avsmak..
Ja, vart skulle jag annars ha tagit vägen...?

Vi ungar var ute jämt när vi var lediga från skolan. Men jag undrar... vad hade vi på oss egentligen? Det fanns inga vadderade utebyxor på den tiden. Själv hade jag byxor av ylletyg som mamma sydde av avlagda kappor som hon fått av Lagårsbacks Ines. När strumpbyxorna kom hade jag väl sådana, men innan var det väl stickade yllestrumpor fasthållna med ett livstycke.
Förresten minns jag första gången jag såg ett par strumpbyxor. Det var på en gymnastiktimme när jag gick i andra klass. När vi bytte om visade det sig att Christer Andersson från Sundby hade strumpbyxor. Vi andra glodde förundrat på detta märkvärdiga plagg.
På fötterna hade vi Nokias gummistövlar som vi fick hämta i Freds butiken (som Haddock skrev i kommentarerna) och en gång välde jag i ett svagt ögonblick ett par röda kärringstövlar, som jag sedan fick dras med hel vintern. De stövlarna glömmer jag aldrig!
Vi hade ett par läderkängor efter mormor. Dem användes ibland, och vi hade dem även som skidkängor. De var mycket bekvämare än att skida i gummistövlarna. Då var man ju tvungen att vika in tårna så att man kunde spänna fast gummistövlarna i "råttfällorna". Man fick ganska ont i tårna efter ett par timmars skidande. Då var mormors läderkängor höjden av bekvämlighet. Tyvärr hade vi ju bara ett par, så vi fick turas om att ha dem. Åt mig var de dessutom 4-5 nummer för stora, så jag fick ha massor av yllesockor i. Det var varmt och skönt i alla fall!

Nu är ungarna utrustade med alla tänkbara varma kläder, och de har så mycket kläder så de märker inte om tre-fyra par byxor är kvar i skolan. När vintern är slut är det ett helt berg med kvarglömda kläder som ingen känner igen.
 Ja, tiderna förändras och väl är väl det. Och eftersom tiderna förändras, förändras vi människor också. Det är därför vi upplever det som lite kallt nu när vi inte riktigt är vana med kylan.

En del flyr från kylan till andra sidan jordklotet, det är fusk, tycker jag. Men man kan trösta sig med att när de kommer hem igen kommer de att vara ännu mer ovanan med hemmatemperatuern...